Bank: Han kom, han såg, han velade
Hamrén kastade drömmen överbord – sen har allt svängt hit och dit
SAINT-NAZAIRE. Han tog över en betongkoloss och lämnade ifrån sig ett luftslott.
Ryggraden har flyttat ut, storstjärnan har tagit sin app och gått – efter sex långa år lämnar Erik Hamrén känslor och fettprocent kvar att bygga på.
Han kom, han såg, han velade.
När allt känns som en kuliss.
Vi hade lagt både mil och en natt mellan oss och Nice, tagit planet till Nantes och bilen ut mot Kusten, och det var en så sorglig känsla över alltihop, som den grå dagen efter en studentfest när framtiden inte längre är en sång.
Pornichet är en liten stad söder om Bretagne. 10 000 invånare, evighetslånga stränder och en elak vind västerifrån. De adopterade Sveriges landslag, Zlatan kom hit och ingen möda sparades inför det stora äventyret.
Det har varit svenska, Ikea-sponsrade flaggor överallt. ”See, Suède et Sun”-festival på stranden. En musikgrupp som spelat Abba-covers.
Det har varit blågula buketter i fönstret hos floristen, blågult nagellack hos manekyristen. Skolbarnen har haft svensk mat på menyn, borgmästaren har bjudit in till flott pressbjudning på galoppbanan, som ingen hade tid att gå på. På pizzerian kunde man äta Zlatan-pizza, hos keramikern fanns meterhöga travar av små fina ciderskålar med svenska spelarnamn i glasyren.
De hade väl sina drömmar, antar jag.
Ett gäng svenska fans från Växjö var här ett par dagar, men annars var det mest vi och ett svenskt landslag som aldrig hann se mer än hotellet och träningsplanen, flygplatsen och bussen.
Nu fortsätter EM för de som är kvar. Alla andra kan åka hem.
Tog sig an jobbet utan rustning
Erik Hamrén mötte för allra sista gången media som förbundskapten, innan pressfolket på förbundet packade ihop stativ och banderoller för en lång resa hem.
Hamrén hade sin mörkblå landslagskostym, näsduk i bröstfickan, SvFF-nål över hjärtat. När han pratade om förlusten mot Belgien slog han knytnäven i handflatan, när han hyllade sina arbetskamrater svek rösten så att han fick pausa och dricka en mun vatten.
– Det är smärtsamt, sa han.
Han har tagit sig an det här jobbet utan rustning, det har gjort honom väldigt ömtålig och öppen, och till en så perfekt kontrast till Lars Lagerbäcks patologiska integritet att den hade varit svårt att uppfinna ens i ett laboratorium.
– Som förbundskapten bedöms du ofta enbart på resultaten, sa han.
Sedan pratade han om resultaten han uppnått.
Och jo, det är inte helt oviktigt med resultat i fotbollsbranschen. Det är sant. Det är inte heller ointressant att diskutera enskilda felbeslut, ett felbyte eller en felläst match till exempel. Men det finns andra frågor som på lång sikt är långt intressantare.
Hur styrs svensk fotboll?
Hur ska ett svenskt landslag spela? Vilka strategier har de? Vilka idéer använder de för att kompensera för underläget som ett litet land har?
På sätt och vis i total samklang
När Erik Hamrén summerade sina sex år lyfte han fram två saker han ville ha till sitt cv:
Han var förbundskaptenen som ledde laget när Zlatan Ibrahimovic förlöstes i landslaget.
Han var ledaren som, med hans egna ord, ”höjde kunskapen och medvetenheten vad gäller kostens betydelse för elitidrottaren”.
Och… jag vet inte om jag själv kan göra en bättre summering än så.
De där två delarna har ju varit de självlysande, stora konstanterna under Hamréns ledarskap.
Stjärnan och maten, Zlatan-svassandet och besattheten vid fettprocent.
Den spelstrategiska drömmen han hade kastades överbord efter en förlust i Amsterdam, och sedan dess har det svängt hit och dit, oavsett om det gällt grundidén eller spelarvalen eller matchplanerna eller vad ni vill.
På sätt och vis var det ett ledarskap i total samklang med sin samtid: Sverige gick från att vara tryggt och stadigt stilla till att vara individorienterat och oförutsägbart.
Det finns ingen anledning att romantisera Lagerbäck-eran, men det ledarskapet byggde på en grundtes som handlade om att analys måste baseras på fakta, aldrig på känsla.
Erik Hamrén har känt i sex och ett halvt år. Han har velat, i ordets båda innebörder.
Han kunde sällan reda ut taktiska resonemang för den som frågade, jag har alltid undrat hur mycket tydligare hans pedagogik var när han presenterade den för spelartruppen.
Firar midsommar som pensionärer
När allt var över pratade han, en sista gång, ärligt om stolthet och känslor. Kamerorna smattrade bakom honom när han reste sig och gick ut genom dörren med långa, sorgsna steg.
Jag hoppas att han har en fin fortsättning framför sig, men bakom sig lämnar han ett landslag som är otydligare i konturerna än när han kom.
Ryggradsspelare som Kim Källström och Andreas Isaksson slutar. Zlatan Ibrahimovic snickrar vidare på sin staty. Marcus Allbäck får inte slå inlägg eller vara med i kvadraten längre.
I stället får vi Janne Anderssons 4-4-2 och den grundlige, skicklige Peter Wettergren som assistent. Fotbollsmässig tydlighet, en verbal pedagog som förbundskapten, och en VM-kvalgrupp som är ett Mount Everest.
De ärver ingen struktur. De ärver en generationsväxling som har en bit kvar (Victor Nilsson Lindelöf var den ende U21-hjälten som gjorde ett riktigt bra EM) och ett lag som förlorat tre kulturbärare.
De kommer att bygga från början, de har inget annat alternativ, och kanske är det bäst så.
Sverige firar midsommar med ett pensionerat landslag, själv tänker jag lämna Pornichet för att se andra lag spela fotbolls-EM.
Jag funderar på att köpa med mig en sån där ciderskål.