Bank: Ivan hade njutit i fulla drag
...och Henok Goitom visade sin betydelse för AIK
Med två nyckelspelare borta famlade AIK. När de blev av med en tredje hittade de en derbyseger.
En halv Henok är en och en halv spelare.
Ibland behövs inte mer än lite lugn för att tämja en storm.
Ja, det lät ju i alla fall bra.
När spelare, tränare och publik vet vad som väntas kan det lätt bli som det blev på Friends Arena. Allt står på spel, alla aggregat är uppvridna till elva, och strängarna är spända till bristningsgränsen.
Sneglade man åt ena hållet fick man ett Norra stå som fått halva arenan med sig i ståplatsgunget och skyltade med alla AIK:s guldår före avspark. Tittade man åt ena hållet fick man en Bajenläktare som utropade Hammarby till stans enda lag och klädde Erik den Helige i grönt och vitt.
Tittade man i mitten var det svårt att se alls utan att få fuktiga ögon, eftersom där stod Senka Turina med tvillingarna och lillpojken, för att tacka för stödet från både svartgula och grönvita efter en ofattbar förlust.
Det finns känslor, det finns känslor, och mitt i korsdraget av känslor skulle det alltså spelas fotboll.
Det gick som det gick.
Försökte kompensera
Nanne Bergstrand fick klara sig utan Kennedy Bakircioglus lagpappaegenskaper, och försökte kompensera det han tappat i spelbygge med att ge Linus Hallenius sällskap av Måns Söderqvist och söka tidiga spel bakom AIK:s vikarierande mittbackspar.
Andreas Alm saknade Henok Goitoms offensiva hjärna och Per Karlssons defensiva fart, och skickade in Johan Blomberg där han trivs bäst, som offensiv mittfältsspets.
Den omfångsrika beskrivningen är att AIK lyckades bättre med att bygga anfall, att Ofori fick ganska mycket utrymme till att dirigera som han ville (han vann tre nickdueller första kvarten – och då hade han ändå varit kortast i Sagan om Ringen-filmerna) och att Blomberg gled runt och oroade Bajens backlinje.
Hammarby var ändå ungefär lika farliga med sina långa bollar mot en sprintande Söderqvist och en slitande Hallenius.
Så långt den långa analysen.
Den mer kortfattade? Det var inte mycket till fotboll.
Passningskvalitén var låg, intensiteten mer på ytan än djupet, det var hafsigt och trögt. Hammarby längtade hem till sin vattenplaningsplan söder om Söder, AIK saknade återigen sin straffområdesspets.
Självklart ett problem
Om man stängt av ljudet hade man undrat vilken division det handlade om. Varför man nu skulle göra det.
För Andreas Alm var det så klart ett problem att komma till start utan lagets två viktigaste spelare, men när näste nyckelspelare (Nabil Bahoui) trist nog haltade av skadad öppnade sig nya vägar. Henok Goitom kom in, trots allt, AIK gick över till 4-4-2 med Johan Blomberg på en kant – och Gnaget fick en spelväg till att gasa mot.
Det allra första som hände efter bytet var att Goitom mötte ett uppspel centralt och hittade en av få sorterade passningar, ut mot Blomberg som slog ett av få riktade inlägg. Ingen hann fram, men det var ändå ett steg åt rätt håll, åt något håll.
– Det ser ut som om vi spelar med ett eldklot där ute, sa Nanne Bergstrand efteråt. Det var en exakt liknelse. Första halvleks bäste spelare heter Mohammed Al-Hakim och är domare.
Hammarby saknade den där ledaren (han brukar heta Kennedy) som kan sprida lugn även högre upp i planen, AIK hade precis fått in honom. Bergstrand gjorde också sina ändringar, men det handlade om system (4-2-3-1, in med Fuhre för Silverholt) och inte om egenskaper.
Gav AIK riktning
Efter paus – och ett evighetslångt bengalavbrott – kunde AIK spela sin fotboll med en offensiv spelare som gav dem en riktning för all den där oriktade eld-energin, och det var hela skillnaden.
Tidigt efter paus gav en skenande överambitiös och svajig Mats Solheim bort ett av hundra uppspel, och gav Ofori – matchens bäste spelare sett till 90 minuter – chansen att ge Henok Goitom chansen.
Ett moment, och en Brustad-vägg, senare låg bollen i målet och Hammarby på marken.
De är en nykomling, de växer fortfarande, och när besvikelsen lagt sig kommer de att kunna se att deras ryggrad faktiskt höll hyfsat även här, att Lasse Sætra gjorde ett riktigt klok och fint derby, och att det rent sportsligt finns värre saker än att förlora en bortamatch mot AIK.
Över en säsong kommer grundstabiliteten att betyda mycket. Över en derbykväll räckte det ingenstans alls.
Med en kvart kvar plockade Ofori upp en andraboll efter hörna och rullade fram Noah Sonko Sundberg, anfallaren som Ranko Djordjic gjorde till mittback mot hans vilja, till öppet mål.
2-0 till AIK, vi fick en kväll som bekräftade Henok Goitoms betydelse, Ebenezer Oforis talang och att fotboll alltjämt är en samlingsplats där det finns plats för att ge en sörjande familj en varm famn när de behöver den.
Om Ivan Turina såg på är jag säker på att han höjde ljudet till max och njöt i fulla drag.