Asahara: Det kan bli en ny boom för Nadeshiko Japan
VM-hjältarna 2011 blev bäst i världen mot alla förväntningar och odds.
Tolv år senare kan årets upplaga av Nadeshiko Japan mycket väl nå samma slutmål.
Med bättre förutsättningar än deras idoler hade kunnat drömma om.
– Det är liknande från när vi vann VM-guldet. Jag får magkänslan att det faktiskt kanske kan ske igen.
Orden är tidigare japanske förbundskaptenen Norio Sasakis, i en intervju med NHK.
Hjärnan bakom guldlaget 2011 är på plats 2023, dock inte längre som förbundskapten utan i annan förbundsroll, för att följa Nadeshiko Japans VM-framfart i Australien och Nya Zeeland.
Och ja, visst finns det likheter mellan den banbrytande guldupplagan 2011 och den unga, frejdiga uppstickaren 2023. Men samtidigt finns det också väldigt stora skillnader. Likväl kommer årets upplaga av det japanska landslaget att konstant mätas mot 2011-hjältarna, mer eller mindre oavsett hur långt det kommer bära under denna, redan oerhört imponerande, mästerskapssommar.
Det var ju trots allt de som var idolerna som banade vägen.
Avslöjar: Sveriges startelva mot Japan – här är laget
Blev megakända över en natt
När Japan, mer eller mindre ur tomma intet, åkte till Tyskland för tolv år sedan och charmade en hel fotbollsvärld (bland annat genom att pulverisera Sverige i en VM-semi) så var det en skräll som hette duga. Det japanska fotbollslandslaget på damsidan, som fram tills dess levt i så gott som total medieskugga, blev en symbol med hela det japanska folket. De blev en ljusglimt som folket behövde efter den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Tohoku-regionen 2011. De tog det egenvalda smeknamnet ”Nadeshiko Japan” (härstammande från den japanska termen Yamato Nadeshiko, en symbol för en japansk ”idealkvinna”) och myntade det med besked. De blev megakändisar över en natt. Det gick inte att slå på ett tv-program under hösten utan att ledstjärnan Homare Sawa eller någon annan av guldhjältarna var med på ett hörn.
Men när Sawa slutade och Japan föll i OS-kvalet 2016 så tog framgångseran slut. Sedan dess har en ombyggnation pågått. Nya förmågor har slussats in. Äldre har slussats ut (det är i princip bara försvarsgeneralen Saki Kumagai som är kvar).
Generationsväxlingen var inte klar till hemma-OS 2021, som den var planerad att vara.
I stället verkar den dock ha nått sitt önskade resultat 2023, via framgångar i ungdomsvärldsmästerskap på vägen.
Något som med största sannolikhet inte bara har med det som sker på planen att göra. Kanske framför allt det som skett utanför den.
Världsmästarna åkte i ekonomi-klass
Även om 2011-upplagan var megakändisar så var de fortfarande damer som spelar fotboll i det japanska fotbollsförbundets ögon. Till OS 2012 åkte den regerande världsmästaren i ekonomi-klass till London. De betydligt mindre framgångsrika U23-herrarna? De fick åka business. En orättvisa som de japanska spelarna helt enkelt där och då accepterade. Tålamod och acceptans anses trots allt vara en dygd och den del av den där ”Nadeshiko-personligheten”.
– På den tiden så kändes det som en självklarhet. Det var inte ett klimat där man kunde säga något, säger Saki Kumagai, viktig försvarsklippa då som nu, till Asahi Shimbun.
Men det var då.
På samma vis som damfotbollen runt om i världen hela tiden tar steg i rätt, professionaliserande riktning så har den även gjort det i Japan de senaste åren – må så vara att det japanska fotbollsstyret var trögstartade och uppenbarligen behövde den där OS-kvalfiaskoväckarklockan 2016.
Till detta mästerskap åkte det japanska landslaget i eget, chartrat plan. De har helt andra förutsättningar att utöva sin sport, som proffs snarare än glada amatörer. Med träningstider på dagen snarare än kvällen. Tongivande spelare som Yui Hasegawa (Manchester City), Fuka Nagano (Liverpool) och givetvis Saki Kumagai (Roma, tidigare Bayern München) spelar för några av världens första fotbollsklubbar.
Nadeshiko Japan anno 2023 är ett fotbollslag som också fått premisserna för att vara det bästa fotbollslag de kan tänkas vara. Vilket laget 2011 faktiskt aldrig fick – men likväl ändå överträffade alla förväntningar och odds.
”Mot pojkarna tänker jag aldrig förlora”
Om det skulle gå hela vägen igen? Kommer detta Nadeshiko att nå samma folkkära status på hemmaplan? Eller var det en engångsgrej hösten 2011 i ett folks jakt på en ljusglimt i en mörk vardag?
De lär nog bli det. Om till och med OS-bronsdamerna i curling kunde gå genom rutan, bli folkkära och skapa en ”boom” (vilket hände 2018) så kan vi garanterat räkna med att en VM-medaljör i fotboll skulle göra detsamma 2023.
Även om de aldrig kommer kunna vara en lika stor underdog och uppstickare som sina föregångare så finns det ju fortfarande framgångssagor i truppen som redan lyfts i de japanska medierna.
Som mittfältsvirtuosen Yui Hasegawa, som vid elva års ålder var nära att inte bli antagen till en fotbollsakademi på grund av att hon, till och med i japanska mått mätt, var för kort (135 centimeter). I dag är hon en av världens skickligaste innermittfältare i en av världens största klubbar. Som hon själv uttryckt det:
– Det finns ingen idé att tänka på att jag är kort. Jag har andra vapen.
Eller historien om oväntade måldrottningen och vinnarskallen Hinata Miyazawa, som trodde förskolan var ”en plats man spelar fotboll på” innan hon skulle börja där (efter att som treåring ha sett hennes tre år äldre storebror spela fotboll där).
Och när hon väl lämnade hemmet för att spela fotboll var det i princip enbart mot pojkar.
Innan hon gick hemifrån fick hon alltid samma fråga från sin ensamstående mor:
– Mot pojkarna?
Svaret:
– Tänker jag aldrig förlora!
Denna sommar har hennes pannband (direkt inspirerat av VM 2011-hjälten Nahomi Kawasumi) blivit minst lika symboliskt som idolens.
Hon har garanterat ingen intention att förlora mot Sverige heller för den delen.
Sverige möter Japan i kvartsfinal – matchen spelas på fredag 09.30
