Erik Niva: Har aldrig hört något liknande
MOSKVA. Ryssar som gråter, ryssar som skriker och ryssar som räddar straffar.
Jag har sett en del av det här landet tidigare, men inget som detta.
Till och med Putin hade fel.
Såhär låter tydligen jublet från världens allra största land.
Bara lyssna på det ryska vrålet. Bara känn på det, för det går hela vägen in i kroppen på dig, det skakar om dina inälvor och dina organ.
Jag har hört fotbollsarenor vråla många gånger förr, men jag överdriver faktiskt inte när jag skriver att jag aldrig hört något liknande förr.
När jag skriver det här har det gått nästan tio minuter sedan Igor Akinfejevs fotparad, och ljudet här inne på Luzniki-stadion är fortfarande lika öronbedövande högt som ett vanligt måljubel.
Båda gångerna då Ryssland spelat här har jag annars uppfattat detta som en väldigt apart fotbollspublik – jag vet verkligen inte hur biljetterna fördelats – som sitter tyst för det mesta och sedan skriker på fel ställen.
Nu förstår de i alla fall.
Nu begriper de att de ska skrika som de aldrig har skrikit förr, för det här hade ingen av dem trott på.
Till och med Putin hade fel. Istället för presidenten hade statsledningen skickat den meningslöst sömnige premiärministern Dmitrij Medvedev för att fronta förlusten, och det är ju inte direkt så att de slarvar när de fattar ett sånt beslut.
Kreml väntade sig ett ryskt nederlag, och när det gäller att förutspå geopolitiska scenarier av den här magnituden tror jag strategerna där är betydligt skickligare än vilken bookmaker som helst.
Inte här för att vinna
Från början försökte ju Ryssland inte ens, utan verkade på allvar vara på väg att bara skänka bort matchen.
Uråldrige Sergej Ignasjevitj spelade ihop med Igor Akinfejev för 550:e gången, och jubilerade genom att skorpionklacka in bollen i eget mål efter elva minuter.
Det tycktes vara det – det borde ha varit det – men Spanien var tydligen inte här för att vinna.
Idag spelade verkligen de den där fotbollen som de felaktigt anklagades för att göra på den tiden då de var bäst i världen. Bollinnehav utan mening, passningar utan riktning. Långsam, trögrörlig, meningslös fotboll.
David Silva var osedvanligt slarvig, Marco Asensio mest bara osynlig och Andrés Iniesta var inte ens med. Både Koke och Jordi Alba slog oprovocerat ut passningar över sidlinjen. Till och med Isco värderade fel och tappade bollar.
Uppe på topp jagade Diego Costa tomt i jakten på bråk, och längst bak var försvarsfullbloden Sergio Ramos och Gerard Piqué mest bara i vägen för varandra.
Ryssland mäktade sannerligen inte med att släpa sig upp i anfall särskilt ofta, men när de väl gjorde det räckte det egentligen att lyra in bollen i straffområdet för att grizzlygruffige Artem Dziuba skulle brotta fram en hel massa panik.
En hörna singlade ner i straffområdet, en Dziuba-nick blockerades – och händer ljuger inte, Gerard Piqué. Straffen var glasklar.
Artem Dziuba tryckte in den, och iscensatte ett tvåminutersfirande som inkluderade allt från hörnflaggan till matchfunktionärerna och de ryska reserverna.
Hade björnen vaknat? Nä, björnen ruskade till, sträckte lite på sig – och sov sedan lugnt vidare.
Här fanns inget att jaga upp sig för, inget som krävde någon särskild aktivitet.
Allt påminde mest bara om en träningsövning då passet förlängts och alla mest bara vill gå hem. På sina respektive sätt spelade båda lagen som om de bevakade en ledning.
Stora, stora sjok av matchen befann sig 21 spelare på den ryska planhalvan, utan att det för den sakens skull hände något alls.
Runt, runt, runt och sedan tillbaka.
Den ryska matchplanen var hiskeligt negativ, jössemig, men det är ändå svårare att provoceras av ett lag som inser sina begränsningar än det är av att se ett som inte bryr sig om att utnyttja sin förmåga.
Spanien startade med en enda utespelare som inte spelat Champions League-final, och det var David Silva. Ryssland hade Alexander Golovin och Mário Fernandes, men individuellt sett är de två de enda som inte verkar direkt vilsna på den här nivån.
Det dröjde faktiskt en bra bit in i förlängningen innan apatin skingrades och ersattes av dramatik.
Matchbilden förändrades inte av att Spanien blev bättre, men den skiftade i karaktär eftersom ryssarna blev tröttare.
Kunde de hålla?
Som 32-åring äger han Moskva
Det var kamp och det var kramp och det kom regn, och det var förtvivlat svårt att hålla sig ifrån belägringsmetaforerna.
VAR-straff för Spanien? I det här läget? Ingen VAR-straff.
För prick 50 år sedan förlorade Sovjetunionen en EM-final på slantsingling efter 120 minuter slit. Det funkade så på den tiden.
Den här gången skulle de i alla fall få chansen.
Skulle Smolov bli den som missade? Ignasjevitj väl?
Nej, på något märkligt sätt lyckades hemmaspelarna sedan hålla ihop nerverna tillräckligt för att skjuta in bollarna genom David De Gea, och istället fick Igor Akinfejev bli hjälten han alltid hade varit ämnad för att vara.
För en livstid sedan skulle han ju bli den nya Lev Jasjin, men blev med åren orättvist nog mest en skämtfigur som inte klarade av att hålla nollan en enda gång på 43 Champions League-matcher över 11 långa år.
Som 32-åring äger han nu hela sitt Moskva. Till slut har han orsakat ett vråljubel som garanterat hörs ända upp till Kreml.
Putin hade fel. Jag tror att han lever med det.
Jag tror att varenda människa i Ryssland kan tänka sig att prova på hur det är att vara intensivt euforiskt lycklig ett tag till.
- LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
- LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
- LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
- LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
- LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller