Bohman: En brunkig backbuffé Djurgården
Uppdaterad 2016-08-22 | Publicerad 2016-08-20
Det blev seger för Östersund med 1–0 hemma mot Djurgården.
Sportbladets Per Bohman var på plats på Jämtkraft Arena – och delar här med sig av sina analyser från matchen i fem punkter.
1. En brunkig backbuffé, Djurgården
Pengarna är fina, men försäljningen av Omar Colley är onekligen ett risktagande för Djurgården. Att gissa hur Mark Dempsey skulle ställa upp backlinjen mot Östersund kändes vanskligt: vilka av de återstående fyra jämnstarka, eller jämnsvaga om man så vill, mittbackarna skulle få starta?
Svaret: samtliga.
Tack vare en nykomponerad fembackslinje kunde Dempsey trycka in Kebba Ceesay, Niklas Gunnarsson och Jacob Une Larsson som mittbackar – samt Marcus Hansson som defensiv mittfältare. En brunkig backbuffé med extra allt – vilket bidrog till att ett extremt baktungt Djurgården hade svårt att ta sig över egen planhalva i den första halvleken.
2. Orienteraren Bobo Sollander
Känslan när man ser att genomsympatiske renässansmannen Bobo Sollander startar som center för Östersund: glädje.
Han är mer orienterare än fotbollsspelare, Bobo, mer O-Ringen än Champions League, men gud vad han får ut mycket av sin ringa talang. Fysfenomenet, vars tekniska förmåga håller stadig division 2-klass, var smart mot Djurgårdens tre icke-samspelta mittbackar. Ett klassiskt problem med tre centrala försvarare är att två hamnar i ett passiv positionslimbo och att den centrala mittbacken får sköta allt. Sollander tog maskerade löpningar bakom Jacob Une-Larsson och Kebba Ceesay – och en slutkörd Niklas Gunnarsson fick försöka jaga efter bäst han kunde.
Sollander tog rätt beslut i 90 procent av situationerna (även om han tröttnade något efter paus), och fixade också frisparken som Ken Sema – hög på OS-självförtroende – bananskruvade upp i krysset.
3. Dempseys chockterapi i paus
Man kan åtminstone inte anklaga Mark Dempsey för att vara obeslutsam, eller att han skulle stå handfallen längs sidlinjen med händerna vilandes i de grå kostymbyxorna.
Engelsmannen fick nog efter 45 minuter – dumpade sin favorituppställning 5-3-2 – och bytte ut tre spelare! En slags brutal chockterapi för hela laget med hjälp av kraftiga elstötar.
Över till ett klassiskt 4-4-2. Ut med Marcus Hansson, Tim Björkström och Michael Olunga, In med Seon-Min Moon, Tino Kadewere och Daniel Berntsen.
Faktum är att Djurgårdens försök med 5-3-2 såg klart bättre ut borta mot Kalmar FF i Pelle Olssons sista match, än under dagens jungfrutest med Mark Dempsey.
4. Misslyckat experiment
Visst fick han en viss effekt av sin handlingskraft, Dempsey. Ett mer aggressivt Djurgården lyckades, precis som mot Elfsborg och IFK Göteborg, trycka ner Östersund längre ner på egen planhalva. Mycket tack vare en mer sammansatt och högre press, samt singlande lyror mot Mathias Ranégie.
En tacksam modell mot ett ÖFK som knappast lever på sin fysik. De feta målchanserna var dock lika frånvarande som Othman El Kabir (märkligt petad ur matchtruppen på grund av att han är dåligt tränad...?).
Förlusten var rättvis, ÖFK förtjänade tre poäng och Mark Dempsey får tänka över dagens misslyckade formationsexperiment. Djurgården har, givet tabelläget, inte råd att ge bort initiativet i matcherna på det här sättet.
5. Dennis Widgren – ytterligare en sensation
De kanske viktigaste lirarna, Alex Dyer och Fouad Bachirou, kunde inte starta, men Östersund verkar ha en aldrig sinande skattkista av precisa passningsspelare. Brwa Nouri var precis lika bra som vi vant oss vid under säsongen, men det finns ytterligare en som måste nämnas.
Urjämten Dennis Widgren osar klass. Som en av få ÖFK-fostrade spelare är han fullständigt indoktrinerad i Graham Potters våghalsiga fotboll. Tack vare den världsvant vårdade passningsfoten är han lämpad för flera positioner. 22-åringen kan spela ytterback, mittback och innermittfältare och är den ende som startat samtliga matcher för Östersund under 2016. Hade Widgren spelat i någon av storstadsklubbarna hade det redan snackats om januariturnén.