Från loser till vinnarmaskin
Frändén: Madrid hade allt det som Bilbao saknade
Efter en säsong full av kaos, kortsiktighet och konflikter stod Atlético Madrid till slut som segrare i Europa – igen.
En colombiansk tiger krossade alla baskiska lejonhjärtan i Bukarest och visade att Spaniens största förlorare blivit ett lag som har rutin på att vinna internationella titlar.
Marcelo Bielsa satte sig på presskonferensen strax innan midnatt i går kväll, tittade ner i golvet och upprepade samma svar.
– Es mi culpa. Det är mitt fel.
Athletic Bilbaos tränare är inte typen som skyller ifrån sig när hans lag åker på stryk. Han har basat över ett långt koppel fotbollsstjärnor genom åren och det enda han möjligen ska förebrå sig själv är att han för tio år sedan uppmuntrade en av dem, det argentinska landslagets defensiva mittfältshjärna Diego Simeone, att ta steget vidare och bli tränare.
Under åttondelsfinalen mot Manchester United konstaterade engelsmännen att ingen motståndare hade sprungit lika mycket och slagit lika många passningar rätt sedan man började föra statistik som de baskiska lejonen.
Marcelo Bielsa har tämjt och dresserat en av Europas tunnaste trupper och Bilbao har morrat och rutit ifrån under 60 matcher i år, med sina lejonhjärtan bultande på utsidan av matchtröjorna.
I går var orken slut, men inte känslorna.
Iker Muniain kastade sig på marken efter Atléticos 3–0 och började gråta. Fernando Llorente, Gaizka Toquero och Ibai höll sig till slutsignal innan de hulkade ikapp och det var inga krokodiltårar som rann nedför deras kinder.
Toppar aldrig elvan
I Bilbao är fotboll på riktigt; man föds in i klubben, man uppfostras i dess ideologi och når man hela vägen till a-laget gör man det som bask, supporter och spelare, i den ordningen.
Till skillnad från Barcelona toppar man aldrig elvan med stjärnspelare från utanför det primära upptagningsområdet.
Det är därför Athletic Clubs framfart, med två finaler i år, är så imponerande.
Atlético Madrids framgång är det av helt motsatt anledning.
Gjort kaos till konstform
För två år sedan gjorde ”Patetico Madrid” slut med sin moderna historia och tog sin första internationella titel på evigheter. Europa League-triumfen kom efter en bedrövlig inledning i Europa samma säsong och en blixinkallad ny tränare på höstkanten.
Man fick ihop något slags lag av en brokig skara underpresterande världsstjärnor och det hade känts logiskt att säga att den succén bar frukt även i går.
Så var det verkligen inte, men säsongsinledningen var ungefär lika dålig som 2010. Diego Simeone, tränarhjärnan bakom verket, hoppade på tåget i vintras efter ännu en katastrofal höstsäsong.
Europa League-segrarens startelva i går hade exakt noll spelare kvar från segergänget två år tidigare.
Där Athletic Bilbao byggt sin framgång på tålamod, talanger och långsiktighet har Atlético Madrid byggt sin på konflikter, rejäl omsättning på anfallsstjärnor och impulsivt handlande.
De har gjort kortsiktighet och kaos till en konstform och det fantastiska är att det har funkat.
I går hade Atlético allt det Bilbao saknade – speed, kaxighet och en omättlig striker längst fram.
Att Radamel ”El Tigre” Falcao skulle bli gårdagens huvudfigur var långt ifrån en skräll. Han har burit detta Atlético på sina axlar i Europa och är mitt i den där fascinerande anfallarfasen då han nått mognad nog att avgöra viktiga matcher på beställning, men inte blivit mätt nog att sluta störa motståndarens målvakt fast han har bollen under kontroll.
Tillsammans med de senaste årens näst bästa Atléti-värvning Diego åt den colombianska tigern upp de baskiska lejonen i Bukarest i går.
Atlético Madrid har tagit steget från Spaniens största loser till en av Europas vinnarmaskiner. Ingen vet riktigt hur det har gått till.