Din, min, vår fotboll har blivit fattigare – eller?
Fölet har sprungit färdigt. Din, min, vår fotboll har blivit fattigare.
Eller har den det?
Finns det fortfarande plats för Fölet i framtidens fotboll? När vi svarar på det så svarar vi också på frågor om oss själva.
Jag landar i Berlin för att se den moderna fotbollens själva krona: Barcelona mot Juventus, final i Champions League. Det dyraste, vackraste, mest uppmärksammade spektakel klubbfotbollen känner 2015.
Vi ska säga hejdå till Xavi, kanske vinka farväl till Pirlo, och när jag slår på datorn står det att Bengt ”Fölet” Berndtsson är borta.
Han blev 82, alla runt Blåvitt brukade berätta om hur han fortfarande var den som sprang mest när veteranerna spelade sin veckofotboll på Kamratgården, och det är väl som det ska att han fick lämna jordelivet i serieledning.
En bild av det genuina
Gamla människor dör, det är så det är, men vad säger det oss egentligen? Vad betyder bilden av Fölet för IFK Göteborg eller allsvenskan, om svensk eller internationell fotboll idag?
I fjol pratade jag om historiens plats på bokmässan i Göteborg, och det var en föreläsning som handlade om just det. Jag pladdrade om gamla värden i den nya världen.
IFK Göteborgs supportrar sjunger ju fortfarande att de ska minnas Bebben Johansson i alla sina dar, men varför är det viktigt? Varför ska vi egentligen minnas Bebben? Fölet? Bosse Larsson? Kurre?
Jag pratade om en sommar på Åstol, en liten pärla i den västsvenska skärgården. Janne Josefsson bodde i grannhuset, rebellförfattaren och Åstolbon Birgitta Stenberg (saligt vare hennes minne) drev så länge hon orkade en strid mot kommunens blinda ögon, mot glesbygdspolitiken som gjorde att inskränkningar på fraktavgifter och sophämtning gjorde det allt svårare att leva sitt liv där ute. Jag bodde en månad på Åstol, skolan hade stängt sedan länge, fotbollsplanen (den heter ”Stormvallen”, ligger oskyddad från havet) var igenväxt, man kunde handla fisk i en fiskvagn, men det var fisk som plockats upp i främmande hav långt bort. Det som finns kvar är turismen, ett café, lyxrestaurangen Rökeriet, sommargästerna. Åstol är så vackert, en bild av det genuina, äkta och ursprungliga. En imgainär bild av ursprung, där de holländska, tyska och svenska segelbåtarna kan lägga till, mitt i ett vykort.
När slutar ställen som Åstol att vara ett samhälle? När blir de projektionsytor för medel- och överklassens konsumtion? När blir Åstol ett minne av Åstol? När har bilden och ursprunget vattnats ur så mycket att vi inte ens vill åka dit?
Det där handlar om Fölet och Bebben också. Om varför vi bryr oss om fotboll, för att det säger oss något om var vi kommer ifrån.
De senaste 30 åren har fotbollssporten gått igenom sin egen chockdoktrin, i en handfull steg.
Läktarna gentrifierades
I England förklarade järnladyn Thatcher krig mot arbetarklassen, och fotbollen följde med. Huliganerna, Heysel och Hillsborough ledde till att läktarna gentrifierades, blev säkrare, befolkades av medelklassen. Nick Hornby intellektualiserade supporterskapet med sin Fever Pitch, samtidigt som tv-pengarna strömmade in och Premier League skapades.
Steg ett följdes av steg två, världen blev modern.
Marknaden blev fri. Klubbarna börsnoterades, tv-avtalen gjorde att idrotten strömmade ut över världen.
Bosman-fallet gjorde arbetskraften rörlig.
Publiken byttes ut. Nya arenor lockade nya människor, biljettpriserna är idag tio gånger dyrare än då, om man räknar in inflationen.
Och med en fri marknad, en rörlig arbetskraft och en ny publik kom nästa steg: Nya ägare. Vi fick en fotboll som spelas av underklassungdomar från Afrika och Sydamerika, som konsumeras av medelklass och som ägs av en miljardklass från Azerbajdzjan, Uzbekistan, USA eller arabvärlden.
2022 arrangeras VM i Qatar, en gästarbetare dör varje dag och enligt fackorganisationen International Trade Union kommer det att ha dött fler arbetare än det kommer att vara spelare i VM. När vi ser Zlatan på tv ser vi en reklamklubb som ägs av qatariska staten, det första de gjorde var att byta ut sin publik, upplösa supporterorganisationerna, bygga om arenan och höja biljettpriserna.
De värvade superstjärnor från Brasilien, Italien och Malmö, och slussade ut ett dussintal egenfostrade Pariskillar till andra klubbar. Häromåret stod Mamadou Sakho, född i Paris och kapten i alla PSG:s ungdomslag på vägen upp, och grät inne på Parc de Princes: Det fanns inte längre någon plats för honom, han såldes till Liverpool.
– Jag har gett allt för den här klubben, sa han. Det här är min stad. Jag är hemma här. Jag har vuxit upp här, min dotter är född här, hela min familj är här. Jag önskar den här klubben och dess fantastiska supportrar allt det bästa, och jag hoppas att Paris kommer att bli stort. Men jag har en sista sak jag vill säga: Historien slutar inte här.
En del av Göteborg
Vad har det med Fölet, Bebben, historien att göra? Inget, och allt.
För någonstans är det väl med fotbollen som med Åstol: Känslan av autenticitet måste finnas kvar, för vad händer utan den? Om bara lyxrestaurangen finns kvar, som ett tomt skal? Om sporten blir en rotlös projektionsyta för vilka som helst som vill konsumera den?
Fölet finns inte längre, han gick på Gamla Ullevi så länge han levde. Han var en del av Göteborg, Göteborg var en del av honom. Jag kommer att tänka på när den arenan invigdes häromåret, hur de sände en stor intervju med Bebben Johansson på storbildsskärmarna där inne.
Bebben är också gammal nu, han ser dåligt, knappt alls, men han satt där och var märkbart rörd. Det sista han gjorde var att fundera på döden.
– Man vet inte, sa han. Näste dag är det min tur. Så lätt är det alltså.
Och så la han till:
– Men… Blåvitt får aldrig dö.
Jag vet inte om vi kommer att minnas Fölet Berndtsson uti alla våra dar, hans historia är en historia om en fotboll som knappt ens finns längre. Men den får aldrig dö, för gör den det har fotbollen ingen början kvar.
Då sitter vi här på våra läktare, utan historia, utan rötter; med Messi och Pirlo, men utan något värde alls.