Hur har du lyckats, Super-Bosse?

Oskar Månsson: Det är en oerhörd förvandling

helskärm

SIDE, TURKIET. Det må vara ett budgetbygge, men ett väldigt intressant sådant.

I kategorin kvalitet per spenderad krona ser Djurgården ut att ha gjort en briljant silly season.

Hur har du egentligen lyckats, Bosse Andersson?

helskärm

Det går ju inte riktigt ihop.

Enligt mina källor har Djurgården lagt ungefär sex miljoner kronor på nyförvärv den här säsongen. För de pengarna har åtta intressanta spelare kommit in, samtidigt som den totala lönesumman har minskat något sedan i fjol.
Ja, sportchefen Super-Bo har verkligen gjort skäl för sitt smeknamn i vinter. Jag vet inte om det är klubbens dragningskraft eller Bosses bilkrängarutstrålning som har lockat in spelarna, men som i ett trollslag känns Djurgårdens trupp inte bara övrehalvan-stark, utan även rejält utvecklingsbar, och det är faktiskt en oerhörd förvandling.

Mrabti imponerar

Från BP har U21-landslagmannen Jesper Karlström och den resolute Tim Björkström hämtats in, från Sirius har den spelskicklige vänterbacken Elliot Käck och "nye Erton" Kerim Mrabti värvats.

Kerim, som gjorde båda målen i 2–1-segern i dagens match mot makedonska Vardar, har flera egenskaper som krävs för att lyckas: teknisk, rapp, påhittig. Frågan är bara var han ska spela. Som anfallare? Som ytter? Eller kanske som tia: Pelle Olsson har känt lite på 4-5-1 under försäsongen.

I den första matchen på Turkiet-lägret mot Shanghai var det Sam Johnson som gjorde två mål. Den 21-årige liberianen är långt ifrån färdig som fotbollsspelare, men har en snabbhet och frenesi som skulle kunna ta honom långt. Dessutom verkar han vara en skön karaktär och lagspelare.

Mer då?

Från Norge har Daniel Berntsen, även han 21 år, hämtats. Den tekniske yttern fick en stämpel i Rosenborg för att ha svårt att hantera motgångar, men flytten till Djurgården kan göra honom gott. Talangen är i alla fall otvivelaktig, och det sägs att de senaste norska mästarklubbarna Molde (2014) och Strömsgodset (2013) försökte värva honom.

Colley – en kultspelare

Men de som imponerat mest på lägret i Side är Kevin Walker och Omar Colley. Walker har tagit en självklar plats på innermittfältet, det ser ut som att han spelat i klubben i hundra år. På något konstigt sätt känns han underskattad trots all exponering som han fått på slutet. Eller är det kanske just därför, att Idol-Kevin i allmänhetens ögon setts allt mer som artist och TV4-produkt, och allt mindre som fotbollsspelare? Kanske.

(Men det återstår att se om han lika dominant när vi skruvar på det allsvenska tempot.)

Att Omar Colley pallar tempot och smällarna i allsvenskan råder det i alla fall inga tvivel om. Den 22-årige gambiern med smeknamnet "King" har en extrem fysik. Att bedöma en mittback efter bara några matcher är förstås vanskligt, men av det jag sett är jag helt såld: King Omar har varit sensationell så här långt och borde dessutom bli bättre med tiden. Än så länge är han lite ovårdad, vilket har resulterat i väl många kort i finska ligan, men potentialen är lika självklar som kultspelar-auran.

Colley bildar redan ett starkt mittblock med Emil Bergström, men där hade jag gärna lagt till den skadade Fredrik Stenman som ett alternativ. För om man ska peka på några brister i truppbygget så är det att det än så länge saknas en anfallare (lär dock komma snart) och att det finns för få färdiga spelare – och kanske även en rutinerad ledargestalt som manar på och ställer krav.

Nödvändig kursändring

Men som helhet är analysen glasklar: Bosse A, Pelle O och de andra ledarna har gjort ett kanonjobb under vintern. Jag tror inte att det räcker till en plats bland de allra bästa i år, men om klubben får jobba i lugn och ro så kan det bli riktigt lyckat på sikt. Jag ska väl inte dra några omedelbara paralleller till guldbygget i början av 2000-talet – då fanns det betydligt större resurser – men grundtanken är den samma nu som då: ta in unga spelare, gärna lokala talanger med a-lagsrutin, och skriv långa kontrakt. Av de åtta nyförvärven så borde tre-fyra av dem säljas med ordentlig vinst om några år, vilket i sin tur ger nya möjligheter.

Det låter kanske inte så revolutionerande, men Djurgården har allt som oftast gjort tvärtom. Och med tanke på att klubben har gått 20-30 miljoner minus per år på sistone så var kursändringen direkt nödvändig. Efter många om och men tycks klubbledningen ha insett det.