Glöm samba och sol – det här blir ett ställningskrig

Erik Niva

JOHANNESBURG. I teorin: Samba och sol, dribblingar och Drogba.

I praktiken: Mittfältskrig i minusgrader, krokben och kontringar.

Brasilien möter Elfenbenskusten, och det kommer givetvis att bli en fantastisk match – för den som uppskattar ställningskrig.

Refuseringsbreven började skickas ut under gårdagseftermiddagen.

Journalister uppmanades att hålla sig borta från matcharenan Soccer City. Fifa hade helt enkelt inte plats för dem alla, ­inte ens i närheten.

Brasilien ska möta Elfenbenskusten, och här nere i Sydafrika är det gruppspelets överlägset mest upptrissade match.

Det är inte bara journalister som får lov att stanna hemma. Biljettrycket har varit långt mycket större än till värdnationens egna matcher, inklusive premiären, och arrangörerna har påstått att de utan problem hade kunnat sälja en miljon plåtar.

Det är lätt att förstå varför.

Elfenbenskusten ses som det bästa afrikanska laget, de enda som har en rimlig möjlighet att ge kontinenten anledning att vara stolta över sitt historiska hemmamästerskap.

Brasilien är och förblir Brasilien. De gula tröjorna finns kvar, som en påminnelse om att de mesta mästarna är på ingång, de eviga härskarna av fotbollsvärlden.

Orangea elefanter ska dansa gulgrön samba. Det är klart att det kittlar. Det är klart att tavlan ser färgstark ut på avstånd.

Men när man kommer lite närmare då?

Jo, då hittar man två ganska alldagliga kont­ringslag, såna som föredrar att motståndarna har bollen fram till ögonblicket då de själva snabbt kan ställa om.

Det kommer inte att finnas mer utrymme på planen än på de överbelamrade läktarna.

Här kommer mittfält packas fulla, ytor krympas och positioner hållas.

Sommaren 2010 är Brasilien och Elfenbenskusten två effektivt resultatmaximerande knegargäng, hur förförisk idealbilden av dem än må vara.

Inga avgörande skillnader

Sett till spelmodell finns det över huvud taget inga avgörande skillnader mellan de två lagen. Brasilien har mer offensiva ytterbackar, Elfenbenskusten mer renodlade yttrar. Kaká och Robinho har något större individuell frihet än någon av de ivorianska spelarna.

Annars? Samma sak, sak samma. Inga överraskningar någonstans.

Dunga och Sven-Göran Eriksson känner varandra väl ­sedan tiden tillsammans i Fiorentina, och delar samma grundläggande fotbolls­ideologi.

Matcher är till för att vinnas, inte för att spelas.

Erbjöd dem möjligheten att sitta på bollen i mittcirkeln fram till ett ­garanterat segermål i 89:e ­minuten, och de tar den utan att tveka.

Det står 0–0 på resultattavlan när den här matchen börjar. Tre ­saker kan ändra på det; individuella prestationer, individuella misstag eller avgörande fasta situationer.

De som följt VM noga har givetvis redan koll på allt detta, men jag vet ­inte om folk i allmänhet har det riktigt klart för sig.

Vi blir 85 000 som tar på plats på Soccer City – vi som haft turen att komma över en biljett av något slag – och sedan tillkommer väl sisådär en miljard människor framför tv-apparater över hela planeten.

Många av dem ser sin första – sin enda – VM-match.

Jag hoppas att alla har förmåga att uppskatta en backlinje som håller linjen och en center som skär av passningsvägar – annars kan världen komma att skakas av en kollektiv sucktsunami fram emot tiotiden ikväll.

Sett till slagstyrka då?

Jo, Brasilien har en klart bättre målvakt, ett skickligare mittbackspar och ytterbackar som bidrar mycket mer offensivt.

Elfenbenskusten har en tyngre center, med frågetecken för matchformen.

Normalresultatet är en uddamålsseger för Brasilien, men Schweiz, Mexiko och Serbien har redan hunnit lära oss att detta inte är ett VM som är så särskilt mycket för normal­resultat.