Bank: Bayern dansar vidare på fötter av holländskt glas
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-22
I Holland kallades Robben glasmannen
När semin sökte svar vek de flesta tänkbara hjältar ner blicken.
Ribéry? För enfaldig.
Lisandro? För ensam.
Arjen Robben? Förstås.
I mitten av 90-talet satt Ted van Leeuwen, reporter på veckomagasinet Voetbal International, framför Louis van Gaal. Efter ett tag fick han för sig att fråga om ett Edgar Davids-rykte.
Van Gaal såg honom rakt i ögonen när han svarade.
– Är det jag som är så smart – eller du som är så dum?
Jag vet inte alls vad van Gaal sa till Claude Puel efter matchen i går, men han skulle kunna ha sagt ungefär samma sak.
Var det Bayern som var så smart? Eller Lyon som var så blekt?
Allianz Arena hade längtat efter det här så länge. Första semifinalen på nio år, världens blickar fastnaglade i Bayern igen, ett pulserande rött publikhav som skickade ett enkelt, bayerskt meddelande ut i europakvällen:
Pack ma’s!
Nu kör vi!
Med den sortens stormvind i ryggen gäller det att man har rätt sorts balans, annars faller man framstupa. Franck Ribéry kom från polisförhör om en prostitutionsskandal, han kom från en familjekris och hade allas ögon fastnaglade i nacken.
Så han föll. Gjorde bort sig. En elak, korkad, feg stämpling med dobbarna före rakt in i Lisandro López vrist. Rött Rosetti-kort och matchboll för Lyon.
Problemet var att Lyon inte hade en aning om vad de skulle göra med den.
De hade ju löst sina defensiva uppgifter hyfsat, skyddat sina mittbackar med en lågt spelande mittfältstriangel och tvingat Bayern att dra isär spelet i sidled för att hitta utrymmen. Tyskarna hade kommit fram till en del farliga lägen ändå, men med elva man mot tio skulle Lyon få plats för sitt eget spel också, få en ledig spelare på mitten som skulle kunna flytta bollen framåt.
Van Gaal tänkte om. Thomas Müller – som gjort ett jättejobb mot Gonalons – gick ner på vänsterkanten och Olic fick löpa ensam längst fram.
Claude Puels motdrag blev… ingenting.
Förutsättningarna hade förändrats, men Lyon var nöjt med vad de hade och lät bli att ta initiativet. Lisandro är en fantastiskt ambitiös anfallare, dubbelt så snabb som både Demichelis och van Buyten, men han sprang mest runt ensam och felvänd och fick aldrig chansen att använda sin snabbhet. Kim Källström sprang mest av alla, utan att få till mer än ett fräsande långskott. Pjanic hade ingen att spela till. Delgado hade en kväll när han enbart slet, och Ederson var osynlig.
Fortsatte att vara aggressiva
Det var som om Lyon sprang runt på en ny sorts fest där de inte kände igen sig. Var ligger toaletterna? Ska man ta av sig skorna? Var är bålen?
För Louis van Gaal var inget nytt, han har varit i Champions League-semi med Ajax och Barcelona förut och han fick Bayern att fortsätta vara aggressivt även med tio man. Det borde varit tyskarna som blev frustrerade och passiva, men det var Lyon som blev det.
Jérémy Toulalan är inte en Ribéry.
Toulalan har spelat 215 matcher i Ligue 1, och han har aldrig fått rött kort. När OL presenterar sina spelare på storbildsskärm före hemmamatcherna på Stade Gerland så tokar så gott som alla till det. De pekar mot kameran, gör tuffa gester, kysser sina underarmstatueringar.
Toulalan är den ende som bara står, rätt upp och ner.
I går fick han gå in och vikariera som mittback igen (Lyon råkar alltid få alla sina skador på samma positioner, i fjol var det
ytterbackarna, i år är det mittbackarna), och på tre minuter drog han på sig två gula kort.
Lyon tog inte sin chans att bestämma över matchen.
Louis van Gaal tvekade inte en sekund.
Mario Gómez kom in, backlinjen trycktes ner, de välde in från kanterna och kom fram till lägen de kunde avsluta ifrån.
Allianz Arena kokade, Lahm öste framåt, Schweinsteiger (jag är så imponerad av hans förvandling i år) spelade sina smarta små stickbollar både från kanten och mitten.
Allt de behövde nu var en hjälte – och
den hjälten heter i årets FC Bayern Arjen Robben.
”I kväll visade vi hur starka vi är”
I Holland kallade de honom de Man van Glas, glasmannen. I Madrid och sydvästra London har de också svurit över hans skador. I München får de se exakt hur bra han är när han är hel, precis hur brett hans fartregister är.
Skottet kom efter 68 minuter, den 20-årige farbrorn Thomas Müller nicktouchade in det bakom Hugo Lloris – och medan Franck Ribéry åkte hem till sitt privata lilla helvete sprang Robben runt och kysste sin vigselring.
– I kväll visade vi Europa hur starka vi är, myste van Gaal.
Var det Bayern som var så bra? Eller Lyon som var så blekt?
På tisdag får fransmännen en sista chans att svara rätt. Stammar de det minsta kommer ett tyskt lag dansa rakt över dem.
På fötter av holländskt glas.