Är det OK 2016?

Petra Thorén

Det är klart att fotbollsspelare ska ha rätt i att bli förbannade och skrika ut sin irritation.

Men var går gränsen?

Är svordomar okej?

Könsord? Ett slentrianmässigt fitta som jag hört både på Kamratgården och Valhalla IP?

Här har fotbollens förebilder en del att jobba med.

Augusti i fjol:

Det var alldeles tomt på Gamla Ullevi och jag stod i utrymmet mellan spelargångarna för att lämna kvällens sista texter efter derbyt mellan IFK Göteborg och BK Häcken.

IFK-tränaren Jörgen Lennartsson kom gående, på väg hem. Han tittade upp, sa hej då innan han utbrast:

"Hörde du några könsord i dag då, Petra?".

Upprinnelsen till utspelet var min fråga någon dag tidigare. Under träningen på Kamratgården, som var välbesökt av både vuxna fans och barn, hördes högt och tydligt hur ett par spelare vid olika tillfällen skrek "det kvinnliga könsordet". Barnen som stod bredvid mig reagerade, deras pappor också.

Efter träningen försökte vi journalister på sedvanligt manér pumpa Jörgen Lennartsson på detaljer kring startelva och spelidé. Det var lönlösa försök vilket både vi och IFK-tränaren visste på förhand så när Jörgen Lennartsson undrade om ingen hade någon intressant fråga ville jag veta hur han som ledare hanterade faktum att hans spelare skrek kvinnliga könsord under träning.

Jörgen Lennartsson hade inte hört, sa han. Så kan det säkert ha varit.

Inte unikt för Blåvitt

Att manliga - och på andra håll kvinnliga - spelare skriker könsord är inget unikt för IFK Göteborg. Jag hörde en Kalmar-spelare högt säga fitta i spelargången på Gamla Ullevi under sista omgången av allsvenskan i fjol och nog var det just det ordet som nådde läktarna på Valhalla IP under uppvärmningen inför damallsvenska mötet mellan Kopparbergs Göteborg och Linköpings FC i onsdags.

Det finns säkert ett och annat manligt könsord som droppats här och var.

Det var bara att jag råkade vara där på Kamratgården och höra det så tydligt att jag undrade: ligger detta i en seniortränares ansvar att stävja? Vilket ansvar har vuxna ledare och spelare inför de ungdomar som ser träningarna?

Ska man bara strunta i det, det handlar ändå om utbildade etablerade idrottsutövare.

Pia Sundhage struntar inte i det.

När förbundskaptenen för damlandslaget nu i tidningen Expressen ger sin syn på språkbruket bland spelare är det med ett tydligt avstånd:

"Jag har faktiskt haft duster med några spelare som uttrycker könsord och jag mår fysiskt dåligt av det. Och jag är väldigt noga med att säga ifrån när man går över gränsen. Det tullar man inte på", säger hon.

En trött kvinnlig tolkning?

Under sin tid i IFK Norrköping införde tränaren Janne Andersson tillsammans med sitt team riktlinjer för spelare och ledares språkbruk. Enligt den information jag har fått var könsord förbjudna och jag utgår från att det är en riktlinje som nu råder i det svenska herrlandslaget.

Inget märkligt i det egentligen. På vilken annan arbetsplats kan man skrika könsord utan att få en reaktion? Här spelar idrotten på en egen arena där känslor, engagemang och uttryck är en naturlig plattform och där ramarna för normalt uppträdande har en bredare form.

Jag frågade efter händelsen på Kamratgården en till mig närstående kollega som spelat fotboll på hög nivå om hur han såg på bruket av könsord. Jag insåg ju att min bedömning där och då kunde varit en överreaktion, en trött kvinnlig tolkning av den mansvärld som jag rört mig i under 26 år som sportjournalist.

Han tyckte inte att språkbruket var bra, men att han också när han tänkte efter insåg att det ord som snabbast kommer när man blir förbannad på en fotbollsplan är just fitta.

Vi blev nog båda lite förvånade över slutsatsen.

Så är det inte 2016 dags att fotbollen blir lite mer kreativ?

Det ropas könsord på läktarna.

Men förebilderna själva borde visa vägen genom ett annan språkbruk.