Bank: Grizou fick hela Frankrike att gunga
Europa frågade: finns det någon väg ut ur det här? Då räckte Bastian Schweinsteiger upp handen
MARSEILLE. Tyskland var laget de inte kunde slå, Antoine Griezmann var killen som var för liten för att de skulle vilja ha honom.
Men här står hela Frankrike och gungar.
Ibland räcker det med en hand för att hela Europa ska vändas upp och ner.
Katamaranerna långt ute i det blå, färjorna på väg mot Korsika, solglittret som studsade mellan asfalt och glas och en trettiogradig hetta som gjorde att allt fick en hinna av varm fukt.
Och äntligen fotboll.
Efter en månads ångest och försiktighet, taktik och kontroll, efter alla stängda strategiska övningar så smällde varenda vakuumlåst kork rakt upp.
Frankrike och Tyskland har spelat semifinaler som varit ställföreträdande krig, men det här var något annat.
Visst, bara ett lag skulle till Stade de France, men bakgrunden är ju omöjlig att inte låtsas om:
Båda lagen har ju redan varit där.
De spelade träningsmatch den där kvällen när Paris badade i blod, när bomber sprängdes utanför läktarna i Saint-Denis.
Efter slutsignalen, när de började förstå omfattningen av allt som hände och hänt så förstod de snart att det inte gick att lämna arenan.
Det var telefonsamtal med Angela Merkel, det var mat som ingen ville äta, det var två lag som samlades bland motionscyklar, såp och skräp i ett sjuttio kvadratmeter stort omklädningsrum.
De franska spelarna kom in med madrasser och filtar, och när morgonen kom väntade de kvar tills den tyska bussen hade fått klartecken för att det var säkert att åka därifrån.
– Frankrikes lag sa att ”vi går inte härifrån så länge som inte tyskarna kunnat göra det”, berättade den dåvarande tyske förbundsordföranden Reinhard Rauball.
– Det var en otroligt kollegial gest av Frankrike.
Nu stormade kollegorna rakt in i varandra, och herregud vilken match vi fick.
Kom hit utan hela sin ryggrad
För första gången i EM försökte två klasslag verkligen spela förbi varandra. Frankrike – Deschamps hade behållit sitt 4-2-3-1 från Islandsmatchen – fick tio minuter i början, sedan var det tysk Fussballfest.
Det säger mycket om mycket att Joachim Löw alltjämt är ifrågasatt, efter en EM-semifinal (som han coachade bort) och ett VM-guld (som han coachade hem). Under EM har Mehmet Scholl kunnat sitta i direktsänd tv och ta heder och ära av hela den tyska staben och deras taktiska upplägg.
Jag undrar vad de sa nu.
Löw kom hit utan hela sin ryggrad, utan Hummels uppbyggnadsfot, utan Khediras tyngd, utan Mario Gómez huvudspel längst fram.
Men han kom med en idé, och med mod som var störe än hela Provence.
Fyrbackslinjen var en tvåbackslinje med Schweinsteiger-stöd, lille Josua Kimmich blev mer anfallare än back – och så spelade de runt Frankrikes två centrala mittfältare och masserade den svaga Evra-punkten om och om och om igen, så mycket att stackars Dimitri Payet verkade redo för respirator efter att ha försökt stänga spelvägar inåt.
Tyskland mötte Frankrike, värdnationen, inför 70 000, de lämnade hela kommunen öppen för kontringar, men mest av allt dominerade de sönder sitt motstånd.
Det var ett strupgrepp som höll i tjugofem minuter, kanske trettio. Det går förstås att invända att det var ett spel med hög eller dumdristig insats, men det var fantastiskt att se på.
Tyskland rullade boll med fem-sex uppspelspunkter, spelare som mötte, som drog i sär, som pressade ner Frankrike i eget straffområde, som sa till Europa att ”vi är världsmästare”.
Europa frågade: finns det någon väg ut ur det här?
Och då räckte Bastian Schweinsteiger upp handen.
Schweinsteiger kom in när Khedira gick sönder efter en kvart av kvartsfinalen, och han hann inte komma in förrän Manuel Neuer sett till att han fått en kaptensbindel runt överarmen.
– Det var en signal, förklarade Neuer. Kaptenen är tillbaka.
Beslutet var tufft – men fullkomligt korrekt
”Schweini” har spelat fler mästerskapsmatcher än alla andra, han har lett FC Bayern och han har lett landslaget.
Han må ha blivit en ledare som missar straffar i en Champions League-final, en ledare som missar straffar i en EM-kvartsfinal, men en ledare som ger bort horribla straffar i en EM-semifinal?
Jo, nu är han det också.
Frankrike krigade fram en hörna i slutsekunderna av första halvlek, och Schweini gick upp med handen högt i en nickduell.
Tyskland var inte längre Tyskland.
Fransk fotboll har präglats av förluster mot ett stenhårt tyskt lag som charmar ingen men slår alla, nu stod de inför ett charmant tyskt lag som tog med hand i eget straffområde.
Straffen var märklig, oturlig och ovanlig, beslutet var tufft – men fullkomligt korrekt.
Özil sköt upp bollen på läktaren, Schweinsteiger fick varning, den tyska bänken var på väg att starta slagsmål med Deschamps-assistenten Guy Stéphan och den tyska klacken skrek ”scheiss-Italiener” efter domarna.
Vilka är Frankrike när Tyskland slutat vara Tyskland?
Det var upp till Antoine Griezmann att avgöra.
Senast han stod vid en straffpunkt på det här sättet satte han bollen i ribban och förlorade en Champions League-final, men Grizou har aldrig vuxit upp med något tysklandskomplex. Han lärde sig sin fotboll i Baskien, han blev stor i Spanien, han dricker sydamerikanskt mate-te på väg till matcherna och han har H-O-P-E tatuerat på knogarna.
När Frankrike fick straff var det han som hamrade dit den.
När Kimmich gav bort en boll var det han som petade in den.
Finns fortfarande utrymme att växa
Tyskland fick allt emot sig på en gång, skadorna och tröttheten och en brusten Boateng-muskel. Joachim Löw hade satsat allt på en enda bricka, men det räckte bara till EM:s bästa halvtimme.
Frankrikes livlina höll. Pogba och Matudi klarade sig, Evra växte, Payet orkade och Antoine Griezmann dansade rakt in i den franska fotbollshistorien.
En gång var han för liten för att de franska akademierna skulle ge honom chansen.
Nu ska Grizou ta med sig sitt lag tillbaka till Stade de France. Det finns fortfarande utrymme att växa sig lite, lite större.