Bohman: Du får godkänt, ”Isak”
Publicerad 2016-08-27
Sportbladets Per Bohman har listar sina fem reflektioner från Djurgården-Gefle.
1. Djurgårdens akilleshäl under säsongen: målvaktsspelet
Internt har det länge varit en sanning, något det snackats om. Djurgårdens kräftgång under 2016 har i stora stycken berott på den mediokra målvaktsstandarden. Kenneth Höie och Hampus Nilsson har under säsongen haft en mager räddningsprocent. I perioder har vartannat skott trillat in bakom målvakterna.
I Andreas Isaksson hoppas Djurgården få något helt annat, och det är fansen tacksamt medvetna om. Mest hela tiden dånade Sofialäktarens varmt kärleksfulla ramsa ut över Tele2 Arena: "Ååååh Isaksson. Du är vår hjälte och vår vän. Nu har du fått komma hem. Komma hem till Djurgården".
2. Du får godkänt, ”Isak”
Hur han skötte sig i hemkomsten?
Andreas Isaksson prövades kanske inte stenhårt, men var heller inte så ren och självklar i sina aktioner som publiken kanske väntat sig. Jag uppfattade två misstag (och en monsterräddning) under 90 långa spelminuter. Det första: då målvakten efter ett Elliot Käck-misstag hade ett hål i storleksordningen med ozonlagrets i skopan. Det andra: vid Gefles ledningsmål såg han, om man ska vara elak, mer ut som en ungdomligt yvig sprattelgubbe än en trygg veteran.
Totalbetyget?
Givetvis godkänd, men inte mer.
3. Nya innermittfältet blandade och gav
Kevin Walker var avstängd, Marcus Hansson skadad och Alexander Faltsetas inte helt redo att starta efter sin operation. Då fick Mark Dempsey ställa upp med den på förhand misstänkt fladdriga duon Jesper Karlström och Tino Kadewere på centralt mittfält. Efter fem minuter befarade jag det värsta: Jesper Karlström hade missat två passningar och dragit ett långskott till inkast för Gefle. Kompanjonen Tino Kadewere inledde med att omedelbart och slött tappa ett gäng enkla bollar till bortalaget.
Sen... vände det. Karlström blev bekväm i Alexander Faltsetas-rollen, där han har nytta av sin fina fot. I en mer framskjuten roll var Kadewere kanske inte lika lyckosam som mönsterbrytare och kvicktänkt länkspelare.
4. Rätt beslut, Gefle, men det hjälpte inte mycket
Det framstod som ett helgjutet schackdrag av Thomas Andersson. När Djurgården för dagen saknade rutin på innermittfältet centraliserade Gefle och packade det fullt med trygga allsvenska inventarier som Jonas Lantto (utbytt skadad sen), Anders Bååth och Robin Nilsson. Trion låg rätt, bevakade ytorna bakom sig som vore de gränspoliser och var sina vana trogen lojala fotbollsarbetare.
Problemet?
Att de allt som oftast blev överspelade av Djurgårdens patenterade Dempsey-lyftning över mittfältet. Det spelar liksom ingen roll om tre man håller järnkoll på en sulfintande Tino Kadewere om det reduceras till en helt ofarlig yta.
Pånyttfödde Mathias Ranégie vann allt i luften, Magnus Eriksson var kreativ och allmänt jobbig för Gefle-spelarna i andrabollsspelet – och Michael Olunga slet sig till feta chanser.
5. Mark Dempseys Djurgården lider inte av ångest
En snabb blick på spelschemat räcker för att komma till insikt: det här är en nyckelperiod för Djurgården. Gefle hemma och Falkenberg borta – sen väntar Malmö, AIK och IFK Norrköping. Segrar mot de båda bottengängen är ett måste om Djurgården på ett trovärdigt sätt ska kunna klättra upp ur dyn.
En förlust mot Gefle hade nämligen betytt tre ynka poäng ner till nedflyttningsplatserna. Ett vekt lag hade naturligtvis fokuserat på det, skrämts av faktumet, paralyserats när Gefle kvitterade med tjugo minuter kvar. Men under Mark Dempsey verkar Djurgården stå över den typen av allmänmänsklig ångest. Det var sannerligen ingen glimrande insats mot Gefle – snarare habil! – men det var tre viktiga poäng i ett lurigt, utsatt läge. Inte det sämsta, om man betänker allehanda katastrofscenarion som måste ha flimrat förbi ögonen på alla prövade djurgårdare när Gefle skickade in 1–1.