Niva: Bayern slängde bort sin chans igen

Erik Niva

Sportbladets krönikör: Svängigt, sevärt, målrikt – synd att det inte gällde något

MÜNCHEN. Svängigt, sevärt, målrikt och översvullet på kvalitet.

Uppställt på det sättet hade den här semifinalen allt.

Synd att den inte gällde något bara.

Synd att Bayern München ännu en gång slängde bort sin chans att stånga sig fram till final.

Nä, vi ska inte låta oss luras.

Klart att det var kul att kolla på och klart att det är lätt att hänföras av den smått otroliga briljans som ryms i båda de här lagen – men för den sakens skull ska vi inte sitta här och låtsas att det hade någon reell betydelse vilka som i slutändan vann.

Barcelona blev finalklart för en vecka sedan, och var aldrig nära att släppa greppet om biljetten. Riktig fotbollsmatch var det egentligen bara under de åtta minuter som gick mellan Mehdi Benatias ledningsmål och Neymars kvittering.

Då trodde Allianz Arena på det. Då fanns det känslor och nerv och den där kittlande känslan av att något riktigt överjävligt kanske låg och lurade här.

Men sedan kom just de där misstagen som helt enkelt inte får begås på den här nivån, precis den typen av strukturella fel som vi sett förut.

Det är en sak att vara övertygad, att vara konsekvent, att vara trogen sina fotbollsideal. Det är faktiskt en annan att vara godtrogen, att göra det lättare för motståndarna än det behöver vara – och det är ytterligare något annat att upprepa samma sorts misstag flera gånger om.

Dalarna har gjort djupare intryck

Jag känner inget behov av att ta fram det vassaste bredsvärdet när jag diskuterar Pep Guardiola som fotbollstränare. Inte heller har jag någon som helst lust att göra det.

När allting kommer kring gillar jag karln både högt och rent.

Jag uppskattar hans orubblighet, hans driv och hans experimentlusta, och jag är vaksam på att hans magnifika arbete i Barcelona ska revideras såhär i efterhand.

Och jo, jag kan skriva allt det där – och samtidigt tycka att jobbet han gjort med Bayern München på det hela taget inte är något vidare.

Titlarna han tagit räcker bara så långt som försvarsargument. Förutsättningarna ger en annan typ av kravbild.

Laget som Pep Guardiola tog över var världens både bästa och mest effektiva, och han fick ett handlingsutrymme som var så gott som obegränsat.

Sedan dess har FC Bayern blivit både tyngre och trögare. Några av topparna har varit helt svindlande höga – framförallt ett par bortamatcher mot Manchester City som snuddat vid perfektion – men ändå har dalarna gjort ännu djupare intryck.

I förra vändan skickade Guardiola ut sitt lag i en huvudlöst offensiv 4-2-4-formation, och lämnade oceaner av fritt gräs för Cristiano Ronaldo, Gareth Bale och Ángel Di María att springa in i.

0-4 blev det då, Guardiola beskrev det som sitt livs värsta blunder.

Var ett självmordsrecept

Så vilka lärdomar är då dragna och vilka korrigeringar är då gjorda såhär ett år senare?

Nämenvatusan, det är nog läge att formera en gles backlinje och ställa den på mittlinjen och gå ut för att möta Barcelona. Två gånger om. Det är ju ändå bara Messi, Suárez och Neymar. De hittar säkert ingen användning för allt det där utrymmet bakom oss.

Det är lätt att idealisera det här imaginära modet, att peka mot ett skenbart spelövertag som i själva verket mest var ett självmordsrecept. Det är enkelt att beundra de som ställer sig längst ner i backen med ett stenklot och knuffar vidare ändå.

Thomas Müller, Robert Lewandowski och Thiago Alcántara var alla fantastiska, men de spelade i praktiken ingen roll eftersom de rödblå satt sig själva i en situation där motståndarnas magi gav dubbel effekt.

Barcelona utnyttjade luckorna, spelade på försprånget. FC Bayern vann matchen, utan att någonsin vara riktigt med i dubbelmötet.

Det som utvärderas nu är inte heller det här 3-2-resultatet, utan de 3-10 som är Guardiolas sammanlagda facit på fyra Champions League-semifinaler.

Att åka ut mot ett sensationellt skickligt Barcelona är givetvis ingen skam för ett svårt skadedrabbat Bayern München. De gjorde ett rejält jävla försök, och medan de föll vajade fanorna fortfarande stolt i den södra kurvan.

Det här är och förblir ett av Europas allra bästa lag, kontinentens kanske allra mest välskötta klubb. Det enda de ska gräma sig över – det deras tränare faktiskt får lov att ta på sig – är att de inte gav sig själva bästa tänkbara möjlighet att lyckas.

Den här gången heller.