Bank: Wenger lämnade inte Arsenal i tid
Han var rätt man i rätt tid, han blev fel man i fel tid.
Arsène Wenger gav Arsenal världen och världen Arsenal, nu är det över och hans arv fläckas förstås av det:
Han lämnade inte i tid.
Arsène et al – Arsenal. De behövde inte ens döpa om klubben, de hette ju nästan redan samma sak.
Jag har haft lite svårt att hålla mig de senaste gångerna jag varit på Arsenal-matcher och fått se unga människor, tonåringar, stå och skrika förolämpningar mot lagets manager.
Som om de hade rätten att göra det.
Ropen på avgång har varit vad de varit. Historielösa, oartikulerade, otacksamma… men jo, sedan ganska länge har de också varit motiverade. Det här har varit ett fadersmord som saknar motstycke i den moderna fotbollsvärlden, en ikon som byggt en klubb men som blivit en impotent förvaltare av sitt eget arv.
Nu säger Arsène Wenger ”merci”.
Det är över efter den här säsongen, 22 långa år ska pressas ihop och hällas ut över ett par kapitel i historieböckerna. Vem har Wenger varit för Arsenal FC? Vad har han betytt?
Ge mig en mening så skriver jag: ”Han har varit den enskilt största tränarsymbolen i den mest expansiva fasen i fotbollssportens historia”.
Ge mig ett par till så måste jag använda väldigt många fler färger än så.
Byggde en bro mellan PL och världen
Wenger (”Arsène Who?” fic khan heta i Evening Standards rubric) kom till Arsenal 1996, i svallvågorna efter George Grahams ultrapragmatiska men framgångsrika epok: One nil to the Arsenal.
Och ni vet ju vad Wenger gjorde. Hur han sprejade eau de cologne över norra London, hur han byggde en bro mellan Premier League och världen, lärde dem äta, lärde dem träna, lärde dem en ny sorts fotboll med en ny sorts lagkamrater. David Beckham var den nya tidens ansikte. Arsène Wenger var dess hjärna.
Sir Alex Ferguson fanns redan där och skulle bli kvar, Pep Guardiola skulle komma senare – men just där, just då var det Wengers gärning som var den tydligaste signalen om en ny tid som krävde en helt ny karta.
Han var modern, intellektuell, kosmopolitisk, visionär, meritokratisk, vetenskaplig, empirisk. Han var också en produkt av en fransk ledarkultur, 68-generationens, med ett totalt förtroende för den allsmäktige, intellektuellt drivne chefen som var totalt okänslig för yttre kritik.
Så länge som han var med och formade världen var han, med David Dein som nödvändigt bollplank, bäst.
Så länge som Arsenal behövde en tränare som kunde leverera budgeterade intäkter till Stan Kroenke och gänget (Champions League-platser in, transfersummor ner) medan de byggde en ny arena så var han bra.
Jag älskade det idealistiska draget hos Wenger, jag kunde se något befriande i att han vägrade betala en halv miljard för en spelare som var värd hundra miljoner och jag njöt när han satt i intervjuer och pratade om behovet av en världsregering som kunde styra världen rätt i en tid där ”femtio personer äger 40 procent av tillgångarna, medan två miljarder människor lever på två dollar per dag”.
Gjorde Arsenal till egen religion
Men det är längesedan Wenger var bra för Arsenal FC.
Hans maktposition har alltid varit för stark, de senaste åren har hela klubben kantrat och hamnat i kläm under hans envishet.
Och det handlar inte om tonåringar som okynnesskriker att pappa har fel. Det handlar om att Arsenal blivit en dysfunktionell miljö med svaga resultat och för få spelare eller tendenser som supportrarna faktiskt kan sympatisera med.
Senast jag skrev om dem professionellt skulle de möta Manchester City (0–3), inför matchen gick jag in på klubbens hemsida och klickade på en enkät där supportrarna fick svara på hur de trodde att matchen skulle sluta.
Mer än var tredje besökare hade svarat ”City vinner med minst tre mål”.
Det finns inget värre för en fotbollsklubb än att sluta tro. Arsène Wenger gjorde Arsenal till en egen religion, blev kvar i 22 år, men borde slutat tidigare. Nu säger han merci under galgen, och klubben är redo för att runda nästa hörn.
Vd Ivan Gazidis har plockat in chefsscouten Sven Mislintat från Dortmund, han har lockat över transfergurun Raul Sanllehi från Barcelona, de ska modernisera rekryteringen. Nu ska de bara ha någon som kan leda arbetet, någon som ska ersätta en tränare som suttit på sin post 20 år längre än genomsnittet i Premier League.
Tidpunkten kunde varit bättre, på många sätt.
Dels för att Wenger blev kvar för länge, dels för att utbudet är sämre än det var alldeles nyss, när Liverpool, Chelsea, Manchester City, Manchester United och Tottenham plockade sina arkitekter.
De tog inte Pep, men de kanske tar Luis Enrique? De tog inte Klopp, men de kanske tar Nagelsmann eller Tedesco eller Löw?
Är de ute efter en ordnad omställning tycker jag de ska satsa på Leonardo Jardim, en strukturerad och erfaren gentleman. Är de ute efter en revolution är tyskspåret, det unga, väldigt mycket mer intressant.
Men det är en fråga för imorgon. Idag minns vi hur det var igår, i en tid som inte bara tillhörde Arsène Wenger – utan en tid som han formade med sina egna händer.
Nu lämnar han sitt livsverk åt andra. Låt applåderna eka.