Nobbades tröjnummer – när frun fick cancer
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-30
LONDON. För ett drygt år sedan var Rafael van der Vaart en av Europas mest petade fotbollsspelare.
Han brydde sig knappt. Han hade viktigare saker att tänka på. I dag är holländaren en av Europas mest hyllade fotbollsspelare. Här berättar han om den dramatiska scenförändringen i en exklusiv intervju med Sportbladets Erik Niva.
Efter några timmar i samma rum som Rafael van der Vaart är ett intryck starkare än något annat.
Karln slutar aldrig le.
En krävande fotosession som aldrig verkar ta slut? Van der Vaart smilar tålmodigt. Några närgånget jobbiga intervjufrågor? Holländaren svarar med glada skratt.
Men visst, så har han ju också anledning att vara belåten med tillvaron.
Mindre än fem månader in på äventyret i England har han redan uträttat mer än en vanlig spelare hinner med på ett fyraårskontrakt. 11 mål och 9 assist på bara 24 matcher med Tottenham. Allmänt lanserad som Premier League-säsongens bästa värvning.
– Det har varit som att komma till paradiset. Stora ord efter så kort tid, visst, men när något är bra så ska man också säga det. Det är fantastiskt att spela här i England. Jag har känt mig hemma från första dagen. Jag har återupptäckt min kärlek till fotbollen här.
Inte ens två år har gått sedan Rafael van der Vaart fick ”en bomb inkastad i livet”.
Han var Real Madrid-spelare på den tiden, och låg hemma i den spanska soffan med sin kändisfru, Sylvie. De upptäckte en liten knöl på hennes bröst.
Två dagar senare tog Rafael van der Vaart emot testresultaten. Han tittade på sin fru:
– Det är inte bra.
Bröstcancer. Ett halvår av kemoterapi, med oviss utgång. Start i juli, 2009.
Samma månad fick Rafael van der Vaart besked av Real Madrid-ledningen om att han inte längre behövdes.
Florentino Pérez var tillbaka, Kaká och Cristiano Ronaldo galáctico-värvade. Offensiven var överfull och klubben ville ha tillbaka lite pengar.
Van der Vaart fick inte plats i spelartruppen, han fick inte ens ett tröjnummer. Ledningen hade bestämt sig – han skulle bort.
Ändå kunde han inte acceptera en flytt. Hans fru var inbokad för behandling på Clinica Quiron i Madrid, och den skulle inte behöva rubbas för någon fotbollskarriärs skull.
Hösten 2009. Rafael van der Vaart var 26 år gammal och så petad som en fotbollsspelare kan bli, utan praktisk möjlighet till klubbyte.
– Det var aldrig ett alternativ, det gick inte. Det enda jag hade i huvudet var att min fru skulle bli bättre. När man inte ens får ett tröjnummer förstår man ju att det är allvar, men jag kunde bara säga: ”Nej, jag har ett kontrakt och måste stanna”. Klubben var inte helt nöjd och det var verkligen inget bra läge, men jag fortsatte försöka kämpa och kämpa mig igenom varje träning.
Fungerade det?
– Det var svårt, eftersom livet var svårt. Att se Sylvie åka iväg till sjukhuset och själv behöva åka och träna istället för att följa med... Jag gjorde mitt bästa och försökte så gott jag bara kunde, men att prestera 100 procent var mer eller mindre omöjligt. I första hand var det viktigaste att finnas där för henne.
Tappade fotbollen sin betydelse?
– Allt annat blir ju... inte oviktigt, men det hamnar på andra plats. När du är frisk och allt går bra tror du att fotbollen är det viktigaste. Det är ju inte sant. Din fru, din son, din familj – det är det viktigaste. Det här var den svåraste perioden i våra liv, givetvis, men faktiskt också en bra period – vi blev väldigt starka av det. Min fru klarade allt fantastiskt, och nu är hon världens lyckligaste kvinna.
I Tyskland är Sylvie van der Vaart långt mycket mer berömd än sin bollsparkande make, en sorts glamourpumpad motsvarighet till Laila Bagge.
Den 9 april i fjol var hon med i tyska Let’s Dance, valsade sig igenom en Kelly Clarkson-låt – och avslutade framträdandet med att slita av sig sin peruk till publikens jubel.
Kemoterapin var avklarad. Hon var frisk igen.
Dagen efter spelade Real Madrid klassikern mot Barcelona. Rafael van der Vaart fanns med i startelvan. Han hade kämpat sig tillbaka till den stora fotbollsscenen.
Alla som följt Rafael van der Vaarts liv och utveckling vet att han tvingats gå den långa vägen från uppväxten på en husvagnscamping.
Tidigare brukade han alltid säga att ögonblicket då han köpte ett hus till sina föräldrar för sina första proffspengar var det största i hans liv. Nu har han omvärderat.
– Jag vann aldrig något med Real Madrid, men förra våren kändes det ändå som om jag vunnit Champions League. Det var en sådan lättnad att vara tillbaka på planen igen, en seger bara att få spela igen.
Har du förändrats som spelare genom allt som hände i Madrid?
– Ja, det tror jag. Som spelare behöver du negativa saker för att växa upp. Så är det faktiskt. Jag har alltid sett mig själv som någon med fajterspirit, men det är skillnad på mental styrka och mental styrka. Nu kan jag gå ut och spela tre stormatcher på en enda vecka utan minsta oro. Jag menar, vad är det värsta som kan hända?
Januari är en utslagsgivande månad, och det finns tendenser till att Tottenhams smått euforiska höst nu håller på att övergå i en tröttare vinterblekhet.
Bara två poäng på de tre senaste ligamatcherna, och en tuff FA Cup-match borta mot Fulham i eftermiddag. Håller säsongen på att springa ifrån dem?
– Jag tror verkligen inte det. Okej, vi hade nog behövt vinna mot Man United för att ha en rimlig chans på ligatiteln, men det finns ändå väldigt mycket kvar att spela för. Vi kan vinna FA-cupen. Vi kan vinna Champions League. Jag tror verkligen det.När jag lämnade Real Madrid för Tottenham gjorde jag ju det ärligt talat mest för att få mer speltid. Jag trodde att det skulle vara en tydlig kvalitetssänkning – men så har det ärligt talat inte varit. Skillnaden är inte alls särskilt stor. De har Cristiano Ronaldo, Kaká och Özil, visst – men vi har Gareth Bale, Luka Modric, Aaron Lennon... Vi kan slå alla lag i Europa.
Självaste Johan Cruijff beskrev en gång Rafael van der Vaart som ”en sån där talang som bara kommer fram en gång på 50 år”.
Van der Vaart känner själv att han fortfarande inte riktigt gjort skäl för superlativen.
– Jag är fortfarande bara 27 år, och har redan gjort uppemot 150 mål från mittfältet. Det är fantastiskt, men jag kan absolut höja mitt spel ytterligare en nivå. Då kanske folk pratar om mig som en av de allra bästa spelarna i världen.
Och det kan du göra i Tottenham?
– Absolut. Sedan jag kom hit har det blivit tydligt att det är en perfekt klubb för mig, en klubb som verkligen vill framåt och som har tron på att det går att uträtta något i världens största liga.
När Tottenham mötte Werder Bremen i höstas var Rafael van der Vaart avstängd. Han såg matchen från en vip-box på White Hart Lane, där ett högtalarsystem pumpar in stämningen från läktarna i logen.
Holländaren vred upp volymknappen till tio. Han ville inte missa ett enda vrål.
– Stämningen här i England... Det är otroligt, jag får gåshud. När vi spelar på White Hart Lane undrar jag ibland om publiken har kommit in på planen under matchen – de är så nära att det känns som att springa omkring uppe på läktaren och spela. Sångerna, ljudnivån... Jag har spelat över hela världen, och aldrig upplevt något liknande någon annanstans.