Frändén: Långt ifrån det mest chockerande
Jag välkomnar debatten med öppna armar
I måndags fick Aftonbladet, tillsammans med den franska tidningen Le Figaro, en intervju med PSG:s tränare Laurent Blanc. Ungefär halvvägs in i pratstunden ville jag veta hur tankarna gått när Paris Saint-Germain tidigt i höstas bytte spelsystem.
Resten är, så att säga, historia.
Voilà:
Jag: Du började säsongen med 4–4–2, men gick över till 4–3–3 efter ett par matcher...
Blanc: Alltså, kvinnor som pratar taktik i fotboll, det är så vackert...jag tycker att det är fantastiskt! Du vet vad 4–3–3 innebär, eller hur?
Jag: Ja, det är ju mitt yrke.
Blanc: Jag menar, det finns ju många sätt att spela på...haha, jag skojar bara.
När intervjun var över beslutade jag i samråd med mina chefer att publicera en artikel enligt klassisk fråga/svar-modell, med det allra mesta och bästa från pratstunden med Laurent Blanc.
På 10 000 tecken (runt 2 000 ord) Blanc-intervju fanns drygt 300 tecken ordväxling om lagets spelsystem, med kommentaren ovan från PSG-tränarens sida, som jag varken kände mig nödd att ta bort eller kommentera i sammanhanget.
Vi lyfte inte upp ”skämtet” vare sig i rubrik eller ingress. Det var en passus i en diskussion på över 40 minuter, där läsaren själv får känna av stämningen och skapa sig en uppfattning. Vår plan var aldrig att starta någon storm, debatt eller polemik, det var en journalistisk text där jag återgav ordväxlingen som sedan mynnade ut i den kanske mest intressanta delen av intervjun, den där Blanc resonerar kring PSG:s allt mer offensiva spel och varför taktikbytet blivit så framgångsrikt.
Explodera i Frankrike
Men det var, av förståeliga skäl, inte det följande resonemanget som rönte uppmärksamhet i sociala medier. Och efter att spelsystems-dialogen gjort varvet runt på svenska, danska och norska twitterkonton på förmiddagen i tisdags nådde den brittiska sport-twittrare och engelska fotbollssajter på eftermiddagen. Och lagom till middagstid exploderade saken här i Frankrike.
Skål och välkomna till fotbollseuropa.
Skål och välkomna till sociala medier 2013.
Vinklingen i franska, brittiska och italienska medier rörde sig kring temat ”Laurent Blancs sexistiska svar till kvinnlig journalist” med varierat resultat. Gazzetta dello sport publicerade en djupgående och ambitiös artikel där de kopplar Blancs uttalande till statistik över sexism och ojämlikhet på arbetsmarknaden, sajten 101greatgoals.com gjorde ett omedvetet självmål rakt upp i krysset med rubriken ”PSG manager Blanc accused of sexism after belittling a question from an attractive Swedish journalist”.
Ganska luttrad...
Jag är ganska luttrad efter att ha jobbat i Italien, Spanien och Frankrike de senaste åren, där kommentarer om kön och utseende inom fotbollsjournalistiken fortfarande är vardagsmat. Sällan är de menade att vara direkt nedlåtande eller förminskande. Ibland kommer de med slutklämmen ”det var en komplimang!”.
I ett större sammanhang finns det ingen anledning att ta dem som något annat än vad de i grunden är; automatiska reflektioner av en bransch där män intervjuat män om fotboll sedan tidernas begynnelse och där vi andra fortfarande är exotiska inslag i den stora maskulina fotbollsfamiljen.
Intervjun med PSG:s tränare är långt ifrån den mest flagranta eller chockerande episoden jag har konfronterats med, det är bara den som fått störst spridning i resten av världen.
När citatet nått ut på kontinenten hade också Laurent Blancs avslutande kommentar ”jag skojar bara” helt försvunnit ut ur bilden.
Man kan ha synpunkter på PSG-tränarens humor, men för att göra en någorlunda rättvis bild av intervjun och hur den fortlöpte är den biten också väsentlig.
Från första parkett
Men den berömda snöbollen var satt i rullning och under gårdagen kunde jag bara, aningen förbluffad, betrakta utvecklingen från första parkett.
Jag svarade på några frågor från ett gäng journalister som hörde av sig, för att förtydliga vad som hänt och inte, men tackade nej till att medverka i radio- och tv-program om saken.
Jag har inga ambitioner att göra mig ett namn på grund av en plump kommentar jag fått höra på jobbet och som växt sig gigantisk helt på egen hand och utanför min kontroll.
Men det måste ju gå att dra några slutsatser av ”Blanc-gate”?
Ja, att det uppenbarligen finns ett uppdämt behov av att diskutera attityder kring journalistik och kön inom toppfotbollen. Jag välkomnar den debatten med öppna armar. Den är viktig, inte minst i länder där kvinnor i bästa fall förekommer som dekoration i tv-studior (i sämsta fall förekommer de inte alls) och där vår professionalitet osynliggörs eller skojas bort av dem som haft veto på expertisen fram till nu.
Mer då? Jo, kanske att trånga sociala medier och översättningsprogram på internet kan vara en lika del effektiv och giftig kombination om man vill komma tillrätta med problemet.