Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Ellen, Lena

Tusentals svenskar firar i Ryssland – men sorry, ni missar den stora festen

”Blev det mål igen?”

Det är min inte helt fotbollsfrälsta fru som messar. Hon är på väg hem från sitt jobb när ett vrål färdas längs Birger Jarlsgatan. Det kommer från alla håll. ”Det röts precis”, som hon beskriver det.

Det finns så klart tusen skäl att vara i Ryssland just nu och se Andreas Granqvist arrangera rekordtidig julgransplundring av de tyska världsmästarna, imponeras när Janne Andersson spelar ut hela det mänskliga känsloregistret, beundra när spelare som Viktor Claesson och Ludwig Augustinsson stormar in på världsscenen och njuta av hur Marcus Berg och Ola Toivonen rutinerat tar vara på varenda möjlighet i regelboken på sin väg av samma scen. Det finns tusen skäl att vara där – men det finns faktiskt minst lika många att inte vara det.

Det är hett i Stockholm i kväll och luften surrar fortfarande när klockan nu snart slagit åtta. 16:00 började ljudbilden förändras. Jag lånar min frus ord igen. ”Jag hade fönstret öppet på jobbet och det började liksom surra utifrån”. Det var ljudet från de mängder av tv-apparater som tog över hela stadsbilden kring Kungsträdgården. Nu snart fyra timmar senare låter det fortfarande över Stockholm. Det surrar, tutas och jublas.

Vill uppleva festen på hemmaplan

Jag såg Zlatan Ibrahimovic sänka Frankrike på plats i Ukraina 2012, jag såg John Guidetti bära Sverige till U21-guldet i Tjeckien 2015 och jag såg Sverige halka ur EM i Frankrike 2016. När jag den här gången fick välja mellan att åka till VM i Ryssland eller vara pappaledig med min snart ett år gamla son var valet självklart, men inte för det på något sätt enkelt. ”Det kommer bli brons nu bara för det här”, sa jag med en viss bitterhet när jag lämnade in ledighetsansökan i vintras. Nu hoppas jag verkligen det för jag vill uppleva den festen på hemmaplan.

När jag själv tar bussen hem efter matchen med sonen i barnvagnen sätter sig en kille och en tjej i gula landslagströjor på raden rakt över. Vid början av Sveavägen möter vi en gulklädd snubbe på cykel som gör en spontan high-five i farten med en likasinnad på väg åt motsatt håll. När han kommer upp i höjd med våra platser på bussen sträcker han ut tummen och spricker upp i ett stort leende. Överallt på trottoarerna vandrar folk genom kvällen i sina landslagströjor. Överallt i sociala medier omfamnar de varandra.

Surrar av välbehag

När vi klivit av bussen passerar en liten Skoda. Fönstren är nedvevade och föraren ligger på tutan samtidigt som han sträcker upp fingrarna i ett segertecken genom takluckan. Längre bort är stolarna på uteserveringarna belamrade av gultröjade tjejer och killar. Som ett pollentäcke ligger de över staden. Som humlor surrar de. Surrar av välbehag.

Tusentals svenskar kommer fira i Ryssland i kväll men till er kan jag bara säga: Sorry, ni missar den stora festen. För mångdubbelt fler är redan igång med partyt här hemma i Sverige. Någonstans är det också synd att spelarna som ordnat allt inte själva får uppleva kalaset. ”Det hade varit roligt att sitta hemma hos grabbarna och se den här matchen. Varit på två ställen”, som Kennet Andersson sa om straffsegern mot Rumänien i VM-krönikan från 1994.

Tyvärr kan vi bara vara på ett ställe och får jag välja just i kväll väljer jag faktiskt hemmaplan. Får jag välja en sak till blir det att bilderna här från Sverige på något sätt också når spelarna borta i Ryssland. Att glädjescenerna spelas upp för deras ögon och att det behagliga surrandet skapar ljuv musik för deras öron.

Ni har redan fått Sverige att låta.