”Det går om man vill”

Elin Ekblom Bak om livet som mamma och fotbollsstjärna

I herrallsvenskan är strax över 100 spelare pappor.

I årets damallsvenska finns mig veterligen tre mammor, kanske någon till.

Tråkigt. Men jag förstår nu varför.

Hur mycket man än vill jämställa en mamma och en pappa, är mamman ändå av störst betydelse för det lilla livets första år. Och av naturliga skäl 9 månader innan.

Det blir därför tuffare när en kvinnlig elitidrottare ställs inför valet mellan sitt livs passion och en naturlig instinkt. Oftast tar det senare överhanden. Eller så gör man ett försök att kombinera dom, men då krävs det ett och annat.

Då spelar det ingen roll hur envis man är. Hur mycket man tror att det funkar. Hur mycket man brinner för det. Man är i det avseendet helt maktlös. Rätt förutsättningar och en 100 procent backup hemifrån är det enda som räknas. Det betyder allt. För det är egentligen en omöjlig ekvation.

Jag blev mamma för sju månader sedan. Mysigt. Till tusen! När lillan kommit väntade det vanliga föräldralivet med sömnlösa nätter och ett outtömligt engagemang i den lillas liv och utveckling. Vilket alla småbarnsföräldrar vet upptar ungefär 24 timmar av ens dygn. Med rätt förutsättningar och enormt stöd i ryggen väntade en ny allsvensk säsong. Hurra! Nu kom det kluriga.

Ett 24-timmarsjobb

Att få utrymme till att optimera sin elitprestation; sova ikapp, mental fokus och daglig träning. Två pass vissa dagar. Vilket alla elitidrottare vet upptar ungefär 24 timmar av ens dygn.

Med barn i bilden svävar på toppen det Ständigt Gnagande Dåliga Samvetet.

Att man är en knasig mamma. Ett ego, som fortsätter leva sin passion. Med barnvagn på sidan. På träningslägret. På matcher. I ett ändlöst flängande. Men min lilla tjej älskar när det händer saker och när hon får vara med. Så vi är två lyckliga själar. Ovanstående händer självfallet inte bara fotbollsspelande kvinnor. Att behöva välja. Det gäller alla elitidrottande kvinnor och kvinnor i karriären.

Är vi egoister eller hjältar?

Ofta får man frågan hur det går ihop. Ibland med en efterton av hur fel det är, ibland med en avundsjuk suck.

Är vi då oansvariga egoister eller feministiska hjältinnor som visar att det går?

Jag är då inget av det.

Vill jag kanske ha medlidande? Absolut inte.

Jag känner mig snarare väldigt lyckligt lottad som ännu inte har behövt välja. Och vill gärna berätta att det går. Om man vill. Med rätt förut­sättningar och stöd.