”Jag njuter mer av landskamperna nu”

Johan Flinck

Olof Mellberg om jakten på titlar och känslan att spela i landslaget

ATEN. Efter 102 landskamper, ett 40-tal kvalmatcher och fem mästerskap inleder Olof Mellberg i dag sin sista kvalsväng.

– Jag njuter mer av landskamperna nu.

Här berättar Blågults mest rutinerade spelare bland annat om den osannolika tränarkarusellen i Olympiakos, om att aldrig ha lyft en buckla, om sitt ökande intresse för fotboll och vem som, lite oväntat, är den bäste han spelat med.

helskärm

Vaktmästaren som leder in mig på Olympiakos toppmoderna träningsanläggning i det slitna industriområdet Renti i Aten tittar på mig allvarligt.

– Ska du träffa Olof? Två saker: Big player, big mister... big gentleman, säger han.

Jag noterar inte högt för honom att det där var tre saker när han släpper in mig i konferensrummet där intervjun ska göras.

”Big player, big mister, big gentleman” – det låter väl som en rätt schyst beskrivning, Olof?

– Jag har blivit väl mottagen av klubben och framför allt fansen. Trots att vi inte vann ligan i våras känner jag att jag fått mycket uppskattning.

Framgångarna uteblev

Han kom till Greklands största klubb för ett år sedan. Olympiakos hade då vunnit ligan elva av de tolv senaste åren och tagit dubbeln fyra av de fem senaste säsongerna.

Mellberg hade under sina 16 år i elit-fotbollen bara tagit en titel: SM-guld med AIK, och då fick han inte ens vara med om att höja bucklan eftersom han redan lämnat för spanska Santander under hösten.

Vad händer? Jo, Olympiakos vinner inte en titel.

– Men vi vann båda derbyna mot Panathinaikos och gick till åttondelsfinal i Champions League. Det räddade lite av säsongen.

Men du har, trots din omtalade vinnarskalle, fortfarande bara en enda titel i karriären?

– Ja. Hade jag varit besatt av det under hela min karriär hade jag kanske inte stannat i Aston Villa i sju år, som ändå var fantastiska år. Nej, då hade jag gått till en toppklubb i en mindre liga. Nu när jag är här är det förstås en titel som jag siktar på.

Och någon titel i Europa blir det i varje fall inte i år. Olympiakos åkte mycket överraskande ut mot israeliska Maccabi i kvalet till Europa League.

De misslyckade resultaten det senaste året har lett till en sanslös tränarkarusell i storklubben.

– Jag är inne på min femte tränare på ett år. Under den förste, Ketsbaia som tog hit mig, släppte vi aldrig in ett mål i en tävlingsmatch och tog oss in i Champions League. Men efter 0–0 hemma mot Kavala fick han gå.

Given i startelvan

Kanske får han sin sjätte tränare i Olympiakos när han återvänder efter landslagssamlingen, för i lördagens premiär förlorade Mellberg & Co mot Iraklis.

Mellberg har bara representerat fyra klubbar under sina tolv år utomlands. Men han har under samma tid haft 15 olika tränare, och totalt som elitfotbollsspelare 21. Den förste var för övrigt Erik Hamrén, som värvade honom till Degerfors från Gullspång.

Fem tränare på ett år – påverkar det inte din utveckling och prestation?

– Njae… det är lättare för mig som varit med ett tag. Jag känner min kropp väl och vet vad jag behöver göra för att prestera på lördagen. Man fokuserar på det oavsett vilken tränare man har eller vilken tränare det kan bli.

– Det är svårare för dem som är yngre. Varje tränare har ju sin bild av hur man ska spela fotboll, träna, stretcha, äta och värma upp.

Men är det inte jobbigt?

– Jo, man vill ju ta till sig av en ny tränare. Man hoppas ju och förutsätter att de har bra idéer. Men jag försöker plocka ut det som känns bra, försöker dra nytta av att ha haft så många tränare.

Han har varit given i startelvan trots tränarkarusellen i Olympiakos.

Vilken är den bäste tränaren du haft?

– Claudio Ranieri i Juventus. Han har en otroligt professionell attityd som tränare. Han lämnade inget åt slumpen, som när vi skulle möta Bröndby borta i en träningsmatch på försäsongen. Då stod han och drog detaljer för oss om varje spelare i Bröndby. Han är otroligt komplett.

Och den sämste?

– Det vill jag inte svara på. Men jag har haft dåliga tränare, det har jag.

I dag återvänder Mellberg till Sverige, Stockholm och landslaget. Det är dags för den första samlingen på det som ska bli hans sista kvalspel till ett mästerskap.

Han är den ende som är kvar från EM 2000 och efter EM 2012, om Sverige går dit, tänker han sluta i landslaget. Då går kontraktet med Olympiakos också ut.

– Jag tror det är mitt sista kontrakt.

Många äldre storstjärnor slutar i lands-laget för att förlänga klubbkarriären några år, men så tänker inte du?

– Nej, jag hoppas och tror att jag är med lika länge i landslaget som jag spelar i klubblaget.

Har du några planer efter karriären?

– Nej, det har jag inte. Det blir nog lugnt till att börja med.

Bli tränare?

– Hade du frågat mig för fem–tio år sedan hade jag svarat ”absolut inte”. Men jag har blivit mer och mer intresserad av fotboll. Det är roligare att följa nu, Champions League och andra ligor. Det har kanske att göra med att man varit där och känner andra spelare. Men nej, tränare tror jag inte att jag blir.

Något annat inom fotbollen?

– Samma sak där: för fem–tio år sedan hade jag svarat ”absolut inte”.

– Men det blir roligare och roligare med fotbollen. Det är ju det jag kan bäst här i livet och jag har många erfarenheter. Det är fler bitar av fotbollen som blir intressanta, så kanske...

På fredag inleds EM-kvalet mot Ungern. Inga problem, va? Det brukar ju alltid lösa sig till slut mot dem, ofta tack vare Zlatan?

– Vi får hoppas att vi kan dra nytta av det psykologiska övertaget på Ungern. Men vi brukar också spela bra mot dem. Vi ska ha sex poäng efter den här samlingen. Allt annat är en besvikelse.

Låt oss blicka bakåt – vem är den bäste du spelat med?

– Jag säger nog David Ginola i Aston Villa. En större talang både sett till fysik och bollkontroll är svårt att hitta. Han var en riktig superstjärna.

Och i landslaget?

– Jag har ingen självklar. Men det är klart att ingen har vunnit så mycket i klubblaget och varit en sådan stjärna som Zlatan. Han är dessutom en unik spelartyp. Men det finns några till jag spelat med...

Efter över 100 landskamper – är det ärligt talat fortfarande lika roligt att spela i landslaget?

– Ja, men det har alltid varit roligt. Och jag njuter mer av landskamperna nu. Man vet att man är inne på sluttampen och man har inga karriärsteg att tänka på. Det finns ingen klubb som man ska imponera på. Man passar på att njuta av att vara på den här nivån helt enkelt, likaså i klubblaget.