Juniorerna har släppts ut på haltande grönbete i Polen, det spelas en vänskapsturnering hemma hos Putin, och i morgon rullar U19-EM igång i Tbilisi.
Allsvenskan tog en liten paus, spelarna fick halvannan veckas uppehåll, och när vi nu ska återstifta bekantskapen med… låt säga, Kalmar FF, är det lite som att springa på en vän från förr på gatan.
– Nämen det är ju DU! Du ser… eh, välbehållen ut. Fan, hur är det med Peter då? Jaha, skilsmässa?! Där ser man. Ojdå. Men ha det så fint, har du samma telefonnummer fortfarande? Hälsa Rasmus och pojkarna.
Det här är ju en sorgens vecka för alla som tycker om en fotbollsvärld som må ha sina skavanker, men som alltid låter hjärtat välja först. Montpellier-presidenten Loulou Nicollin dog på sin 74-årsdag, fransk fotboll förlorade sin siste president av den gamla skolan.
Han kunde vara en idiot ibland, Loulou, men jag kommer att sakna honom mycket.
Behöver självkritik
Han stod för just den där familjära känslan, det genuina och nära, som vi brukar hålla fram när vi hyllar allsvenskan. Medan vi drömmer om allt de andra har (pengarna, spelarna, arenorna, tv-avtalen) så ska vi komma ihåg att vi fortfarande har allt de bara kan drömma om (demokratin, närheten, öppenheten).
Men det där vet alla nu, vi har pratat om det i femton år.
Jag älskar allsvenskan, men i dag behöver den självkritik mer än självförhärligande.
Låt oss titta på var vi står nu:
I dag tar Malmö FF, som gav Alan Kuhn sparken i vintras, emot AFC Eskilstuna som sparkat Pelle Olsson. Gif Sundsvall bytte tränare och sportslig inriktning i vintras, Halmstad har petat Janne Jönsson ett steg uppåt i hierarkin och satsar på Igor Krulj. Kalmar FF har underkänt sig själva, sparkat Peter Swärdh under galgen, och har spelare som (i juni!) erkänner att de inte orkar hela matcher.
När Uefa publicerat sina stora jämförelser mellan olika ligor har allsvenskan historiskt legat väldigt, väldigt högt när det gäller anställningstryggheten för tränare.
Där ute, på kontinenten, fick i snitt sex av tio tränare gå under en säsong. Svensk fotboll hade inte resurserna, men vi hade trygg arbetsmiljö och långsiktighet som konkurrensfördelar.
Nu har hälften av allsvenskans klubbar bytt tränare det senaste året (AIK strax före). Flera av dem har bytt inriktning och idé. I vissa fall är det säkert rätt, i andra helt fel, men i grund och botten har något hänt när det svänger så fort att det som var framtidsplan i går kastas på sophögen i dag.
Inte samma serie i dag
Det är alltså inte samma serie som börjar i dag som den som slutade för en månad sedan. Malmö FF har värvat en ny stjärnmittfältare, Elfsborg och (på sätt och vis) Gif Sundsvall har gjort samma sak. Varenda bottenklubb har bytt tränare. Det svänger och det kränger, vi spelar sommarfotboll på konstgräs och har helt klart vägskälsfrågor att diskutera inför framtiden (hybridgräs? Höst-vår?).
Men i dag är det premiärdag, igen.
IFK Norrköping – apropå långsiktighet – har börjat sommaren med att städa av FC Prishtina, Malmö FF har satsat på Sarfo och väntar fortfarande på Daniel Anderssons vidare trupprenovering. Jamie Hopcutt är hel, AIK har åkt till Argentina för att lära sig göra mål, i Göteborg har Bosko Orovic tagit över Gais och blivit påkörd (det är inte allsvenskan, men Bosko är Bosko så det kan väl bli) medan Blåvitt skälver och säljer. Holmén är hemma och David Batanero är spelklar, Hammarby har värvat och Bosse Andersson fortsätter försöka.
Vi har nya tränare, nya mittfältare, nya sportchefer och väldigt nya förutsättningar.
Det är inte oproblematiskt att det är så, det är något att prata om.
Men först går vi och ser på samma gamla serie som alltid.
