Bank: Nästa jordbävning på ingång?
I veckan uppmättes seismisk aktivitet i centrala Azerbajdzjan. Runt 3,1 på richterskalan, för lite för att kännas av.
Nu ska Svenska Fotbollförbundet och Jon Dahl Tomasson till Baku.
Nästa jordbävning på ingång?
Good to see you again! (Igen).
Jon Dahl Tomasson är tillbaka efter en sommar utan svensk landslagsfotboll, vilket är hela skälet till att han är här. Mästerskap utan Sverige får inte bli en vana, hans arbetsgivare har vänt upp himmel och jord för att se till att det inte ska bli så.
Allt blev nytt. Ny förbundsordförande helt utan erfarenhet från idrottsvärlden, ny generalsekreterare med kort erfarenhet av folkrörelsen, ny fotbollschef renons på chefserfarenhet. Ny förbundskapten med en helt ny fotbollsideologi.
Good to see you?
Man kan väl säga att det darrar under fötterna i Solna, nu när allvaret ska börja. Magasinet Offsides ambitiösa granskning i veckan fördjupade och förstärkte bilden som tidigare genomlysningar av Fotbollskanalen och Sportbladet visat: Den interna kritiken mot kulturrevolutionen är svidande och utbredd. Anställda mår inte bra, förtroendet för den nya ledningen svajar.
Och på jobbet har det inte heller gått jättebra.
Släppt in tio mål på fyra matcher
På Jon Dahl Tomassons inledande fyra matcher släppte landslaget in tio mål – ingen tidigare förbundskapten i svensk fotbollshistoria har släppt in så många, inte ens nära.
När han presenterade sin första tävlingstrupp gick hans projekt in i Fas Två, det är så han valt att paketera sin ”resa” med landslaget. Fas ett, i våras, handlade om att lära känna varandra. Fas två, nu, handlar om att utvecklas men ändå vinna matcher. Fas tre, sedan, handlar om att ha en färdig produkt, redo att spela mästerskap.
De ska till Azerbajdzjan nu, de ska möta Estland hemma, och ja… både Tomasson och hans förbund skulle må väldigt bra av goda nyheter.
Lagets enda försvarsförsäkring, målvakten Robin Olsen, är skadad. Lagkaptenen Victor Nilsson Lindelöf också. Det finns knappt en hel mittback kvar med svenskt pass, och nu ska publiken lära sig namnet på (den ljuvliga VSK-sagan) Alex Douglas.
Kan SvFF lita på att Jon Dahl Tomasson gör dem tjänsten att bygga ett fotbollslag som kan lyfta popularitetssiffrorna?
Jag vet verkligen inte det.
Men jag vet att han har en idé om fotboll, en övertygelse och ett sätt att implementera, och det gör mig genuint förtjust.
Universum ska ha uppstått för ungefär 14 miljarder år sedan, och eftersom det här är första gången sedan dess som två Tottenham-spelare finns med i en svensk landslagstrupp så tänkte jag använda Spurs som exempel.
Minns ni när de mötte Chelsea för snart ett år sedan? Förra säsongens fotbollsfilosofiskt intressantaste match. Tottenham spelade sista halvtimmen med nio spelare och flera skador, men Ange Postecoglou valde att fortsätta med en extremt hög backlinje. Maximal risk, för att det är så hans idé om fotboll ser ut. Han blev hånad för det, eftersom det rimliga hade varit att backa hem och försvara 1–1.
En idé, en ideologi
Nu förlorade de med 4–1, men de fortsatte hota hela matchen, framför allt visade de mod och förtroende för en idé, en ideologi.
Jag har pratat med Dejan Kulusevski om den upplevelsen, om vad den betydde för spelarna på sikt att ha en tränare som litade på både dem och sina egna tankar om spelet. Det är lätt att förstå att Dejan (lagkapten nu, i Nilsson Lindelöfs frånvaro) blivit förtjust av Jon Dahl Tomassons prat om ”patience and passion”, tålamod och passion, hans övertygelse om att Sverige kan bli bra nog för att dominera och underhålla.
Om andra förbundskaptener strösslat en trupp med ungt och spännande (hälften av spelarna i den här truppen har knappt ens spelat i landslaget förut) hade det varit lätt att döma ut det som populism och publikfjäsk. Jon Dahl Tomasson fjäskar inte, han ser egenskaper han gillar och vågar testa dem på djupt vatten.
Det är en generation sedan Sverige kunde ställa upp med offensiv slagkraft som Viktor Gyökeres, Alexander Isak, Dejan Kulusevski eller med en talangbank som Lucas Bergvall, Yasin Ayari, Anthony Elanga och Hugo Larsson.
Det är spännande, det är intressant, redan mot Serbien i juni (0–3) fanns det saker som var löftesrika i Sveriges sätt att ta fram boll och kroppar till offensiv planhalva.
Nu ska de möta Azerbajdzjan och Estland, det borde räcka. Det måste kanske räcka för att inte marken ska spricka fullkomligt under kansliet i Solna.
Det är värt respekt
Är den här offensiva, glättiga balansen rätt väg att gå för ett fotbollsland som Sverige? Jag är ju väldigt tveksam till det, med mindre än att de hittar spelare som kan försvara också.
Jag trodde inte att Tottenham skulle slå Chelsea med nio man. Jag tror inte att Sverige kommer att vinna så mycket om de fortsätter att släppa in 2,5 mål per match i snitt.
Men det finns en filosofi i grunden, det finns en övertygelse, och det är värt respekt.
Jon Dahl Tomasson har fått med sig sitt fotfolk. Det finns andra på förbundet som haft det tuffare med den saken.
De går in i fas två nu, allihop. Och marken gungar.