Niva: Inga älskar segern som Chelsea
Hur orkar karln vanvettingsjubla precis varenda gång? Hur gränslöst kul kan det egentligen vara med ytterligare ett mål mot Middlesbrough eller West Bromwich?
Precis hur jävla kul som helst.
Det finns andra Premier League-lag som glimtvis spelat mer vägvinnande fotboll den här säsongen. Det finns inga andra som verkligen älskat att vinna lika mycket som Antonio Contes mästarmaniska Chelsea.
Och så Michu Batshuayi på det.
Ett vågat, oväntat byte. Ett segermål i 82:a. En Antonio Conte-seger till.
Skillnaden mellan att vinna eller förlora – mellan 0–0 och 1–0 uppe i West Bromwich – eller för den delen skillnaden mellan att lyfta Premier League-bucklan och att komma tvåa?
Antonio Conte har formulerat den tydligare än de flesta, förmodligen eftersom nästan ingen annan upplever den riktigt lika starkt.
– För mig är skillnaden mellan att vinna och förlora densamma som skillnaden mellan liv och död.
Det är där allt börjar och det är där allt slutar.
Vinnarviljan som avgjorde
Chelsea vinner inte titeln för att de började spela 3-4-3 eller för att Victor Moses blivit wingback eller för att spelmodellen passar perfekt för såväl Eden Hazard som N'Golo Kanté.
Allt det där är produkter och konsekvenser. Själva kärnan är Antonio Contes vinnarvilja, och hans förmåga att förmedla den till sina spelare.
Tack vare den är de så taktiskt precisa, tack vare den vet varje spelare exakt vad som förväntas av dem, tack vare den är de så noggranna i varje betydelsefullt spelmoment.
Och tack vare den har de faktiskt också varit förbaskat roliga att följa.
Den här typen av vinna-till-varje-pris-gäng fastnar ofta i en bunkerliknande riskminimeringsfotboll, men även om de ofta står lågt har jag aldrig uppfattat detta Chelsea som ett reaktivt lag.
Även Antonio Conte har utvecklats.
Under sina första år i Juventus använde han piskan mycket flitigare än moroten, krossade flaskor mot omklädningsrumsväggarna och hotade sina spelare med fysiskt våld.
Idag är han mycket mer glädjefylld, mycket mer livsbejakande.
Det är inte längre fruktan att förlora som driver hans lag framåt, utan den innerliga och uppriktiga kärleken till segern.
Älskar att vinna och visar det
Ett av säsongens allra mest talande ögonblick kom när José Mourinho försökte tillrättavisa Antonio Conte efter höstkrossen på Stamford Bridge.
Sådär beter man sig inte, menade portugisen. Sådär intensivt och extrovert jublar man inte när 4-0-siffrorna är på väg att slå över i regelrätt utklassning.
Conte tycktes inte begripa någonting. Inte fira ordentligt efter en bjässeseger mot en av de största rivalerna?
Varför spelar man då? Varför lever man då?
Tänk att tränarhänga uppe på avbytarbåset efter ett sent segermål i Stoke. Tänk att bli Kurt Zouma-stum när Nemanja Matic vräker in en 30-metershaubits i krysset på Wembley.
Så jävla kul. Så fantastiskt härligt att vinna.
– När vi vinner blir min kropp invaderad av lycka, förklarar Conte.
Där är den sista timmen framför videoanalysen, det tröstlösa passet med skuggträning, den oväntade taktiska förändringen som verkar självklar i efterhand. Där är den extra metern, den sista rushen i slutminuten och den osynliga screenen på den defensiva hörnan.
Hög lägstanivå blev Chelseas nyckel
På väg in i säsongen var Chelsea fortfarande ett rätt suddigt lag med alldeles för stor spännvid mellan högsta- och lägstanivå. Eden Hazard och Diego Costa behövde injiceras med entusiasm igen. David Luiz, Victor Moses och Pedro behövde få sina roller preciserade för sig.
Idag är de tydligast i ligan, och droppar i stort sett aldrig nedanför 90-procentsprestationen.
Närkamp efter närkamp, anfall efter anfall, match efter match. Inget fuskande, inga halvmesyrer – allt för poängen.
Sista tio uppe i West Bromwich? Stoppa poängen i fickan och konstatera att två enklare matchbollar återstår.
Nä. Just här, just nu. Hela vägen, in i kaklet.
På hemmamatcherna brukar Antonio Contes nioåriga dotter sitta några rader bakom avbytarbåset på Stamford Bridge. Vi är många som gjort en poäng av att hon heter Vittoria, av att Conte är så besatt av att vinna att han till och med döper sin egen dotter till ”Seger”.
I hans ögon är det inte bara kravlös underhållning när hon går på fotboll. Det är en bit på vägen mot att leva upp till sitt namn.
– Jag vill att hon ska gå på matcherna. Jag försöker alltid förmedla rätt sorts utbildning till min dotter, och jag tror att det är viktigt att hon får se min vilja att vinna.
Vill du lära dig att vinna? Göra ett studiebesök i segrar? I så fall finns det ingen bättre plats i England att komma till än Stamford Bridge.