Bank: Mörker och jävelskap i norr
Ett laddat straffbeslut med minuter kvar av ett norrlandsderby. Hur mycket väger det? Hur mycket styr det en säsong?
Gif Sundsvall förtjänade mer än de fick, men här är de just nu.
Fel sida strecket.
Det går ju inte att låta bli.
Graham Potter tar en mun vatten, Billy Reid ler lite snett, avbytarna Florin Andone och Neal Maupay piskar in varsitt mål efter paus och så har Brighton vunnit Premier League-premiären med 3–0 på bortaplan.
Och här stod deras Östersund.
För ett år sedan var deras derby mot giffarna bland det hetaste vi hade i allsvensk fotboll. ÖFK var kulturprojektet som hittade superstjärnor på korpplaner och slog Arsenal på bortaplan, Gif Sundsvall bröt på katalanska och charmspelade sig upp på övre halvan.
Ett år senare hade vi snabbspolat oss fram till en episod av science fiction-skräckisen Stranger Things.
Sålt 16 av 19 Europamål
Östersund har sagt godspeed till sin chefsideolog och andra, passande avskedsfraser till chefsarkitekten Daniel Kindberg. De har sålt av 16 av de där 19 europamålen som de gjorde när de erövrade världen, och förlorat halva laget jämfört med motsvarande möte i fjol (då gjorde Curtis Edwards och Saman Ghoddos varsitt, Hosam Aiesh är också på väg härifrån).
Gif Sundsvall har tappat lika många, Ferran Sibila har flyttat till Göteborg, Linus Hallenius solar på Cypern och klubben säljer Hermès-dyra halsdukar för att överleva.
Motvind i Norrland. När Patronerna höll födelsedagstifo före avspark (de fyller 20) var det med budskapet ”20 år av kärlek och jävelskap”. Jag läste ”Mörker och jävelskap” först, det hade varit mer poetiskt.
De hade vunnit noll matcher av sina senaste tolv.
Hur vänder man sådant, utan pengar och utan enkla lösningar?
Jag är inte säker på att Joel Cedergren skulle förstå frågan.
Om Östersund har hyfsade spelare men tomt på idéer så är idéer allt som giffarna har kvar. De spelar den enda fotboll de kan spela, och de har spelat den både blodfattigt och begränsat i år, men kanske var ett ultraladdat derby mot en skadeskjuten motståndare precis vad de behövde.
Hela allsvenskan har lärt sig
Giffarna ställde upp i sitt 5-4-1, och spelade fotboll med ett mönster som hela allsvenskan lärt sig: Förstaspelet studsar mot David Bataneros fötter så många gånger som behövs, innan Pol Roigé möter på vänsterkanten och för fram bollen ett steg till. Marc Mas Costa trycker ner backlinjen, lille Oliver Berg möter och bidrar med fart, Pa Konate breddar till vänster, och så ser man vad som händer.
Mycket hände kanske inte, men tillräckligt för att greppa matchen.
Efter tio minuter skulle Samuel Mensiro rensa med vänsterfoten, men klackade med högern istället, så att Oliver Berg kunde hugga in 1–0.
Jag vet inte vem som sa det, en Championship-tränare har jag för mig: ”Jag dör hellre för mina egna idéer än överlever med någon annans”. Joel Cedergren har byggt sin trupp för att spela passningsfotboll, och har inte spelare för att kriga sig kvar i någon allsvenska.
De ska göra det så här istället. Lite lägre, lite mer samlat. Och ÖFK lät dem spela precis så.
Östersund var trögt framåt, promenerade rakt in i en välsamlad blå vägg, hela deras uppbyggnadsspel var en upprepad väntan på en felpassning. Varje gång jag ser honom spela så vill jag se Nebiyou Perry få bollen, han har den sortens kreativ talang, men då måste det gå snabbare att vända spelet än så här.
Hack i analyspärmen
Nu dröjde det nästan en timme innan de var konkreta nog för att skapa en riktig målchans, när Charlie Colkett prickade Blair Turgott med en lyftning (David Mitov Nilsson debuträddade fint). ÖFK fick ha bollen, men det var ett hack i analyspärmen som Joel Cedergren för en gångs skull stod ut med för det var giffarna som gjorde bättre saker när de väl hade bollen.
Pa Konate var ett pendeltåg där ute på vänsterkanten – hade han varit typen som vet hur man gör mål hade han gjort ett par efter paus – och Oliver Berg såg både oskadad och osäkrad ut.
Skulle Östersund ta över titeln som Norrlands regerande krislag?
Nä.
Aly Keita räddade allt som slank igenom, Gif Sundsvall fick inget gratis.
För ett år sedan spelade de sin fotboll med en övertygelse om att alla vägar bar rätt, att de hittat en hemlig karta som ledde dem till resultat så länge som de vågade lita på den. Nu är kartan upp och ner, och det är den enda de har.
Med tio minuter kvar orkade de inte spela allsvenskt försvarsspel, blev avvaktande i två sekvenser i rad, och gav debuterande West Ham-produkten Blair Turgott fri gata in mot straffområdet.
Alexander Blomqvist glidtacklade, och han kan ha träffat eller inte, det kan ha varit utanför straffområdet eller på linjen, men det finns knappt några frågor kvar där rätt svar är ”Gif Sundsvall vann”.
Mörker och jävelskap
Martin Strömbergsson pekade på straffpunkten, David Mitov Nilsson (har han räddat någon straff på seniornivå?) gick åt fel håll, Dino Islamovic rullade in 1–1.
Sett till en matchbild var det inte naturligt, sett till en säsongsutveckling var det som det måste vara.
Det här blev inte en match då ett skadeskjutet Östersunds FK blåste bort några tveksamheter, det här blev inte en match som visade att Sundsvalls idéer väger tyngre än deras brister. 2018 charmade Norrland brallorna av fotbollssverige, 2020 får vi se hur mycket Norrland vi har kvar.
Mörker och jävelskap. Spelar Gif Sundsvall mot Östersund säsongen 2019 vinner ingen.