”Det är ganska otroligt att bara missa fyra matcher med en korsbandsskada”
Ada Hegerberg i stor intervju om rekordavtalet, Lotta Schelins betydelse och att hon känner en viss sorg för Göteborg
Publicerad 2020-07-05
I januari tog säsongen slut för Europas största fotbollsstjärna på damsidan. Men är det någon gång man ska rehabilitera en korsbandsskada är det när hela fotbollen ligger nere.
Nu har Ada Hegerberg plötsligt hopp om att spela Champions League-slutspel i augusti.
– I den här situationen måste man ha starka personligheter som ser till så att damfotbollen inte tappar positionen som vi hade före corona, säger Hegerberg i en exklusiv intervju med Sportbladet där hon berättar om rekordavtalet med Nike, Lotta Schelins betydelse för karriären och att hon faktiskt känner viss sorg för Göteborg.
Det har varit en speciell vår för de flesta fotbollsspelare, men frågan är om Ada Hegerberg, 24, inte ligger lite i framkant. Här också. Den 26 januari skadade hon korsbandet på träning med Lyon, men tack vare ett tajt tränat knä kände hon först inte av skadan. Det var först två dagar senare det konstaterades att det yttre ligamentet var av. Ada Hegerbergs säsong var då över, ett öde hon skulle dela med hela ligan några veckor senare när coronapandemin satte slutgiligt stopp för den franska säsongen. Olympique Lyonnais kröntes till mästare på damsidan för 14:e gången i rad. Ada Hegerbergs rehabträning var plötsligt ovanligt vältajmad, om det nu går att prata om knäskador på det viset.
– Det är ganska otroligt att bara missa fyra, fem matcher med en korsbandsskada. Jag har alltid tänkt att jag har mycket tur i livet, detta var väl det, säger Hegerberg från hemmet i Lyon, där pappa Stein Erik Hegerberg är på besök.
– Det är gott att ha familjen här när man kör hård rehab. Det är en tuff period fysiskt.
Ada Hegerberg är en fotbollsidol i egen rätt. En handfull människor är för närvarande inblandade i hennes rehabilitering, hennes åsikter får rubriker i sportmedier i hela världen och när hon pratar är det med publikationer som NY Times, The Guardian och The Independent. Att få till en intervju med Lyonstjärnan tar tid och går via en PR-agentur som sköter hennes kommunikation. När Hegerberg punktligt kopplar upp sig via videolänk är det en välartikulerad, genomtänkt och frapperande mogen snart 25-årig norsk jänta på andra sidan skärmen.
Tanken är att hon ska vara spelklar till början av nästa säsong, men när Champions League-slutspelet flyttades fram till slutet av augusti och i formen av en miniturnering i Baskien tändes ett nytt hopp. Ada Hegerberg, som avgjorde förra årets Champions League-final med ett hattrick för Lyon mot Barcelona, har plötsligt chansen att få spela också årets. Men först ska Lyon ta sig an Bayern München i kvartsfinalen.
– Jag vet inte om jag hinner, det är det tråkiga svaret. Det är viktigt att ha en ambition och ett mål för att tänka sig tillbaka till planen, men det är fortfarande omöjligt att säga. Just nu tar jag det dag för dag, man måste lyssna på huvud och knä, säger Ada Hegerberg.
”Har haft tillgång till allt jag behöver”
Lyons anfallsess har inte lämnat något åt slumpen under rehabtiden. Faktum är att hon inte tycks ha lämnat nästan något åt slumpen under sin redan långa karriär.
– Just före operationen fick jag veta att det skulle vara en korsbandskonferens i Kitzbühel i Österrike. Så jag tog med min man Thomas (Rogne, norsk fotbollsspelare med förflutet i IFK Göteborg och numer i Lech Poznan i den polska ligan) och min agent och så åkte vi dit. Vi försökte hitta bästa kompetensen för att veta att jag skulle vara i goda händer.
Det låter otroligt romantiskt att åka på en korsbandskonferens tillsammans.
– Haha, jo men Kitzbühel rekommenderas! Det är fint.
Det har varit en konstig vår för de flesta idrottare. När Fifpro, fotbollens internationella fackförbund, ställde frågan några veckor in i epidemien visade det sig att upp emot hälften av alla spelare visade symptom på depression. På damsidan var det värst. Ada Hegerberg har gått igenom en komplicerad rehabiliteringsperiod och pandemistopp samtidigt, men säger att hon lyckats undvika de mörkaste tankarna.
– Jag har haft tillgång till allt jag behöver, min familj mår bra hemma, så på det sättet har det gått bra. Det har varit en jobbig tid för folk eftersom deras frihet togs ifrån dem ett tag, men min skada hade pausat allt för mig redan innan. Det tuffa var att vara långt borta från Thomas och familjen, men jag lyckades åka och göra en del av rehaben där (i Polen, reds anm) så på så sätt har det gott bra. Jag har känt mig trygg och privilegierad under den här perioden, jag har fått mycket bra tid med Thomas och vi har fått leva livet lite ihop, som vi nästan aldrig gjort tidigare. Just nu är det fullt kör, det handlar om dedikation och att vara bra mentalt. Det är en bergochdalbana både mentalt och fysiskt.
”De har varit ett enormt stöd”
Fullt kör mentalt och fysiskt tycks vara något av familjen Hegerbergs motto. När Ada var tio och hennes syster Andrine tolv flyttade familjen från den lilla orten Sunndal i nordvästra Norge till Osloförorten Kolbotn, för att döttrarna skulle kunna utveckla sin fotboll. Mamma Gerd Stolsmo, före detta landslagsspelare i Norge, och pappa Stein Erik, fotbollstränare, är fortfarande ytterst delaktiga i deras karriärer. När Ada och Andrine är hemma från klubbspel, i Lyon respektive Roma, tar Stein Erik upp träningen med dem på hemmaplan. Legenden gör gällande att döttrarna fick finna sig i att själva ta sig till träningen på cykel eller för egna ben och att extrapassen med pappa lärde dem att ta ut sig fullständigt fysiskt, för att veta var gränserna går.
– Systematisk träning började vi med i elva-, tolvårsåldern. Sedan analyserade vi den, säger Ada. Där har jag haft tur med morsan och farsan som båda varit i fotbollsvärlden och vet hur saker fungerar. Det har varit ett enormt stöd. Man behöver folk som backar en på vägen, människor man litar på. Det är inte alltid så enkelt för unga tjejer från början, för det är svårt för dem att bli tagna på allvar som spelare. Jag har haft tur som har haft två föräldrar som följt mig på vägen.
Det är ganska ovanligt i Norden med familjer som satsar så hårt på barnens idrottande, hur stor del har det i den du är i dag?
– Det är viktigt att redan som ung ta reda på vilka kvalitéer man har, det gäller inom musik eller vad du vill. Men inom fotboll är det väldigt viktigt att se vad man har för talanger och jobba med det. Då får man bättre självförtroende och med mer självförtroende man kan bygga sig själv. Det säger jag alltid till unga tjejer, att de ska ta reda på vilka kvalitéer de har, det är så mycket enklare att bygga på det.
Men du och syrran måste ju ha haft rätt mentalitet, många hade nog slutat om föräldrarna drev på så hårt?
– Men det kan inte komma från föräldrarna! Det måste komma från dig själv. Det är du som måste ha ”fire” och ”guts” och vilja bli bättre. Det är en väldigt viktig poäng. Jag får ofta frågan från föräldrar som har barn som inte är så motiverade och då kan man inte göra så mycket. Det var en regel vi hade i familjen, det var vi som drog ut dem för att träna oss, inte tvärtom.
”Kan vara en väg för hela damfotbollen”
För ett par veckor sedan presenterade Nike ett nytt samarbete med Ada Hegerberg. Kontraktet löper över tio år och innebär, enligt Forbes, ett sjusiffrigt värde per år för norskan. Att en damfotbollsspelare till slut skulle slå igenom det ekonomiska glastaket på sponsorsidan var bara en tidsfråga. Att det skulle vara trefaldiga Champions League-mästaren Hegerberg med 53 mål på 50 matcher i turneringen var inte heller någon skräll. Men det är ändå anmärkningsvärt hur den amerikanska sportgiganten satsar på en spelare som inte är aktiv inom landslagsfotbollen, den arena där damspelare alltid haft sin överlägset största synlighet.
Ada Hegerberg lämnade det norska landslaget 2017 efter ett fiasko-EM där Norge inte gjorde ett enda mål och har inte tittat tillbaka sedan dess. Konflikten med det norska förbundet – enligt Hegerberg på grund av deras undermåliga satsning på damfotbollen, enligt förbundet på grund av Hegerbergs samarbetssvårigheter – är inte i närheten av någon lösning och Europas största damfotbollsspelare har, vad det verkar, lämnat det bakom sig. Hon har, för stunden, inget nytt att säga om det heller.
– Beslutet (att lämna landslaget) har inte gett mig några begränsningar i min ambitionsnivå. Jag tänker att det här kan vara en väg för hela damfotbollen, för Nike är den aktör som pushar på för kvinnor inom idrottsvärlden nu. Det är väldigt motiverande att vara en del av det. Jag tror att man kan säga att dealen är en milstolpe i min karriär också, för att skriva historia och få sporten i rätt riktning. Det är fortfarande många stigman som måste brytas för damspelare och då behöver man stora aktörer i ryggen.
I en intervju nyligen beskrev du hur damfotbollen befann sig på ”andra raden” under coronapandemin.
– Vi kan se att det bara är den tyska (dam)ligan som startat upp ännu och mycket mer tror jag inte man behöver säga för att konstatera hur verkligheten är för ögonblicket. Det är därför det är så viktigt att det finns stora figurer inom sporten som tar damfotbollen upp till diskussion i viktiga frågor. Det har inte varit fallet de senaste månaderna. Jag har full förståelse för att vi är i en fas där vi har mycket hjälp från herrfotbollen, men vi är på väg mot att skapa och marknadsföra vår egen produkt. I den här situationen måste man ha starka personligheter i beslutsfattning som ser till så att vi inte tappar positionen som vi hade före corona.
Sociala medier kokade över
Ni är ett gäng som tar en massa strider inom damfotbollen, du och Meghan Rapinoe, Nilla Fischer och Kosovare Asllani i Sverige. Du är fortfarande i början av din karriär, känner du ibland att det tar för mycket energi?
– Personligen hade jag helst velat prata om produkten fotboll bara, om kvaliteten och det tekniska. Jag är ju inte någon samhällsdebattör, men verkligheten är som den är. Det är en lång väg att gå och då måste man ta sig tiden till det för att göra skillnad. Det är därför det blir tråkigt om man känner att ens passion, ens sport, inte går i rätt riktning. Då måste man göra något åt det. Men jag märker att det är dagar där jag känner att det bara pratas om problem och att det kommer till en punkt där man vill att media ska fokusera på det sportsliga. Alla har en del i det, det är lite som en ond cirkel. Jag hade gärna fått mer frågor om matcherna och taktiska detaljer. Men som sagt, problem är en del av damfotbollen och om ingen pratar om det kommer vi inte komma någonstans.
Ada Hegerberg har tagit många strider för jämställdhet inom fotbollen medvetet. Men den mest berömda mer eller mindre klistrades på henne i samband med att hon, som första kvinna, tog emot Ballon d’Or 2018 i Paris och fick frågan av galans dj Martin Solveig om hon kunde twerka.
Sociala medier kokade över, idrottsprofiler som Andy Murray gav sig in i debatten om idrott och sexism och för en gångs skull ville Ada Hegerberg bara fira den historiska fotbollsutmärkelse hon just tagit emot.
– Jag får fortfarande frågan då och då om jag kan twerka, men jag tänker inte avslöja det än.
Det blir till memoarerna?
– Exakt. Nej, men det var mycket reaktioner där, men för mig var det första gången en kvinna vann Ballon d’Or, det var vad jag hade fokus på…
Var inte debatten efteråt ändå viktig?
– Absolut, det blev ju en otrolig motrörelse. Och lär man sig inte av ett sånt exempel är man ju historielös, så förhoppningsvis kom det mycket gott ur det. Världshistorien ändrar sig ju, förhoppningsvis är det såna här incidenter som inte kan inträffa igen.
Bilden – ett monument över stjärnglans
Från galan i Paris 2018 finns ett fantastiskt foto på Ada Hegerberg, för kvällen iklädd guldklänning, omringad av klubbkamraterna och landslagsstjärnorna Dzsenifer Marozsán, Saki Kumagai, Amandine Henry, Lucy Bronze, Wendy Renard och Amel Majri, samtliga klädda i svart.
Bilden är ett litet monument över stjärnglans och laganda och en slående kontrast till idén om en bråkig individualist, en bild som Ada Hegerberg fortfarande delvis får dras med från konflikten med det norska fotbollsförbundet. Olympique Lyonnais är förmodligen den moderna lagidrottens mest överlägsna och stjärnspäckade klubb på alla nivåer. Fjorton raka ligatitlar, sex Champions League-titlar de senaste tio åren, och en parad av stjärnspelare gör Lyon till ett fort inom damfotbollen. Men är det verkligen motiverande att spela i ett lag som krossar nästan allt motstånd år efter år?
– Man måste ju ta positionen i sitt lag först. Lotta Schelin är ett bra exempel på det, hon var den första som åkte utomlands från Skandinavien och tog en plats i Lyon. Hon blev del av en stormakt och den stora stjärnan där. Det var starkt gjort. Det känner jag själv här, år efter år, att man måste jobba hela tiden, för man har inte någon trygg position. Det krävs mycket av ett lag för att hålla sig kvar på toppen; man ska ha karaktär och man ska ha en blandning av folk med samma ambitioner för att lyckas på toppen.
Håller du på något annat lag?
– Jag hade min första Arsenal-dräkt som liten, mest för Thierry Henry. Men jag har aldrig haft något dödsband till någon klubb, det är lite tråkigt. Däremot har jag följt fler klubbar, som Barcelona och Milan när de var som bäst i Champions League. Nu är det Lyon förstås. Jag har också en förkärlek för IFK Göteborg, sedan Thomas (Rogne, maken) spelade där. Det var en fantastisk tid och det var gött att bo i Göteborg. Vi träffades faktiskt i Göteborg, han spelade i IFK 2015-2018, så det var mycket tid där. Göteborgarna är ett ”klassefolk”, väldigt bra och öppna människor.
Du har en internationell profil nu, men vad tycker du egentligen om bilden av dig i Norge?
– Jag har egentligen ingen kommentar till det. Men jag känner att jag har varit mig själv hela vägen och det är det som är det viktiga. Folk har så mycket tankar och åsikter. Jag vet med mig själv att jag är samma person som jag alltid varit och kan titta mig själv i spegeln varje kväll och säga ”du gav allt du kunde i dag också”.
