Fagerlund: Chelsea förlorare mot Liverpool – eller?

Frida Fagerlund

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-09-22

LONDON. Tammy Abraham kommer gräma sig åt missade frilägen, Mason Mount åt VAR-beslut och avslut högt över målet.

Ja, Chelsea förlorade mot ett effektivt Liverpool på Stamford Bridge.

Så varför känns de av någon outgrundlig anledning ändå som vinnare?

Liverpool slog Chelsea efter VAR-drama

När Chelsea har tillgång till N’Golo Kanté, Emerson, Mason Mount, Jorginho, Tammy Abraham, Kepa Arrizabalaga, och så vidare, så är det ett bra lag som springer runt därute.

Det är spelare som kan avgöra matcher, göra sina motståndare och leverera världsklassräddningar. Tänk att vi lever i en tid då detta inte längre är tillräckligt för att vinna matcher mot vem som helst.

För om stjärnor och planeter inte ligger rätt, om inte allt klickar och flyter, ja, då är det väldigt, väldigt svårt att plocka poäng mot dagens Liverpool.

I samma ögonblick som matchens lirare Kanté satte foten vid bollen i minut 71 och drog in reduceringen undrande man om Chelsea till slut hade lyckats få över gudarna på sin sida.

När Mason Mount sedan, med tre minuter kvar, dundrade ett gyllene kvitteringsläge högt över målet stod det klart att de faktiskt inte hade det. Även om det var nära.

En söndersprängd tabell

Någon mil ifrån den engelska huvudstadens sydvästra delar hade Manchester United precis fallit pladask på London Stadiums dyngsura gräs. 0–2-förlusten mot West Ham skapade dels en explosion av känslor men sprängde framför allt hål i tabellen.

På sex omgångar har Manchester United och Tottenham skrapat ihop blygsamma åtta poäng vardera. För Chelsea var matchen mot Liverpool en chans att visa att de inte är som sina gängse storklubbskonkurrenter som ständigt kämpar för att hålla sig över ytan.

För Liverpool var det en match som alla andra. Med bortaplanen i åtanke kunde det möjligen kallas för ”det första stora testet”, om det nu finns några sådana möten för det här laget (med undantag för de kommande bataljerna mot City, förstås).

Alexander-Arnold var skoningslös

Oj, vilken bottenlös frustration varenda blåklädd på Stamford Bridge måste ha känt den inledande halvtimmen.

Englands framtid, Mason Mount och Trent Alexander-Arnold, hade en småmysig duell på sin kant. Det är smått fantastiskt att dessa 20-åringar har kommit att bli så oerhört viktiga för sina respektive klubbar. Tappet av Mount märktes tydligt i den snöpliga förlusten mot Valencia men trots vristskadan sprang Mini-Lampard omkring och ställde till oreda för motståndarna igen.

Men det var Alexander-Arnold som gjorde starkast avtryck under den första halvleken. ”No Mercy” har väl aldrig beskrivit ett mål så bra som när högerbacken vispade in 1–0 på en frispark strax utanför straffområdet dryga kvarten in. Trycket i avslutet var skoningslöst, ett slag rakt i solarplexus på Chelsea som fram till dess hade stått upp lovande.

Chelsea fortsätter läcka

Trots baklängesmålet knatade hemmalaget på, men i fortsatt tydlig motvind. Adrián stoppade en frispringande Tammy Abraham (som möjligen hade kunnat spela in bollen till Mount i stället) och VAR dömde bort César Azpilicuetas kvittering. Ja, Mount var väl på fel sida strax innan, men denna centimeterhysteri ger onekligen upphov till en del hårslitande.

Just det, Chelsea hann släppa in ytterligare ett mål innan paus. Fri som en fågel flög Roberto Firmino upp och nickade in 2–0 på en hörna. Marcos Alonso var närmast brasilianaren men det är egentligen oklart vem som missade i markeringen. Oavsett råder det ingen tvekan om att Frank Lampard inte har fått ordning på försvaret, särskilt inte på fasta situationer. Faktum är att de har släppt in fler mål under de inledande sex omgångarna (13) än någonsin tidigare under Premier League-eran.

Lägg därtill att först Emerson tvingades kliva av tidigt och därefter även mittbacken Andreas Christensen som ersattes av darriga Kurt Zouma. Det enda Chelsea-fansen möjligen kunde glädjas åt rent försvarsmässigt var att Fikayo Tomori skötte sig fortsatt skapligt.

Förlust – men ändå ett fall framåt

Fotbollen är besynnerlig. När Kanté drar in reduceringsmålet med tjugo minuter kvar är de regerande Champions League-mästarna plötsligt en fragil version av sig själva som kippar desperat efter luft. Liverpool, som så ofta styr och ställer, hade tappat kontrollen. Det blev bättre när förnuftige James Milner kom in men det var Chelsea som strävade efter mer och utmanövrerade gästerna rent taktiskt.

Det känns märkligt att se en förlust som ett fall framåt för Chelsea, men det var det faktiskt. De har fortfarande samma välbekanta problem i defensiven men Lampard lär vara nöjd över att de ägde matchen stora stunder mot ett av världens bästa klubblag. Man får välja att se ljuset före mörkret när möjligheten finns.

Liverpool? De får glädjas åt att en riktig skitvecka, förlusten mot Napoli inkluderat, äntligen är över. Den slutade trots allt med tre blytunga poäng, den längsta segersviten i klubbens historia (15) – och framför allt fortsatt serieledning.

Se fler höjdpunkter på viafree.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se