Bolin: Om han duger? Jo, tack – och mer än så
Om han duger?
Jo, tack – och mer än så.
Johan Elmander sänkte Varbergs Bois i sin hett emotsedda återkomst på Ullevi och visade att han är precis det Örgryte behöver i jakten på att åtminstone skaffa sig någon form av närkontakt med allsvenskan.
28 oktober 2000.
Så länge sen var det Johan Elmander skrudade sig i den blåröda dressen med det guldkantade klubbemblemet på bröstet.
Då var han 19 år, oförlöst och på väg ut i stora vida världen för att missionera om löpförmågans och järnviljans betydelse för fotbollssporten. Att det blev torsk med 2-1 mot Blåvitt den gången sved säkert, men inte värre än att det numera rätt välkända, mjuka leendet var tillbaka kort därefter då det bar av till Rotterdam.
I kväll, 17 år senare och efter rutten Feyenoord-Djurgården-NAC Breda-Bröndby-Toulouse-Bolton-Galatasaray-Norwich-Bröndby, var Elmander tillbaka på mammas gata igen - ärrad som ingen annan spelare i den här serien men med samma ambitioner som har drivit honom genom hela karriären:
Att ge järnet i 90 minuter.
Plus stopptid.
Och helst lite till.
Hur det gick?
Tackar som frågar, helt okej, måste man säga.
Han inledde med en defensiv glidtackling som för att markera sin närvaro, tog sen bort någon defensiv hörna och drog dessutom på sig ett gult kort när han gick in lite styggt i en närkamp. Droppade också blixtsnabbt ned som mittfältare när han såg att klubbkompisen Andreas Östling haltade omkring efter en smäll.
Och så löpte han som han alltid har gjort och som han säkert alltid kommer att göra så länge han finner nöje i att kliva ut på en fotbollsplan inför folk som vill titta på honom. Löpte, löpte, löpte – och löpte igen. Allt för att stressa motståndarna – och för att öppna upp ytor åt sig själv och – framför allt - lagkompisarna.
Inte långt från 
Helt klart en ledare på ålderns höst och en vägvisare för detta unga, talangfulla Öis, som är något på spåren men som behöver guidas för att kunna nå ända fram.
Och bättre guide än en 35-åring med 85 landskamper och VM- och EM-slutspel i bagaget – och därtill utrustad med ett stort, bultande rödblått hjärta – får man leta efter.
Offensiv grannlåt?
Jodå, det också, även om det dröjde.
En klackpassning på volley fram till kedjekompisen William Atashkadeh fick folket på läktaren att dra efter andan, och så då det avgörande 2-0-målet, där det var ombytta roller med Atashkadeh som hovleverantör och Elmander som lika påpasslig som tacksam gäst djupt inne i Varbergs straffområde.
Nå, vi ska förstås ha fram ett betyg på Johan Elmander efter denna premiär?
Inte , men heller inte så långt ifrån.
Inte överlägset bäst på planen, absolut inte, men viktigast, no doubt.
Slutet gott, allting gott
Mot slutresultatet på Ullevi finns inte mycket att invända. Lagkaptenen Johan Hammar nickade mycket vackert in 1-0 redan i tredje minuten och från den stunden, efter den situationen kontrollerade Öis det mesta som skedde på Ullevi.
Vänsterkanten med Jacob Ericsson (assist till 1-0-målet) och Dennis Paulsson öppnade upp Varbergs försvar gång efter annan och centralt styrde Öis egen Luka Modric, Andreas Östling alltså, stundtals efter behag. Och längst där bak visade Stojan Lukic, 37, att gammal alltjämt är äldst.
Lukic briljerade framför allt vid ett tillfälle, när han nöp Joakim Lindners välplacerade nick vid ena stolpen. Det var i sammanhanget det enda misstag som Johan Elmander gjorde denna kväll. Det var nämligen han som hade till uppgift att markera Lindner i samband med hörnan.
Men, men, slutet gott, allting gott, som det brukar heta i sagan.
Och i kväll går alla med anknytning till Öis hem och tar ett nappatag med huvudkudden med ett leende på läpparna.
Det gör Johan Elmander också.
Var så säker.