Sex år med VAR – blir det någonsin bra?

Jonas Eriksson: De är livrädda i VAR-bussen

Johanna Frändén

VAR firar sex år i år och efter ett inledande kulturkrig med tjuriga fotbollsnostalgiker i ena ringhörnan och teknikoptimister i den andra är det svårt att tala om en särskilt skolklar sexåring.

Efter veckans handskaos i Champions League måste vi ställa frågan: Kommer det här någonsin bli bra? Om svaret på den frågan är nej (och det är det) får vi sänka oss till nästa: Kommer det över huvud taget bli bättre?

Jag är inte en större människa än att jag gillar att få rätt, men i fallet VAR trodde jag faktiskt inte att det skulle hålla särskilt länge. De flesta av oss fotbollsromantiker tänkte väl så; det här är en dålig uppfinning, den undergräver sportens själva spontanitet och idén med löpande speltid, men på sikt kommer invändningarna att minska för att nästan försvinna. VAR kommer bli ännu ett teknologiskt steg mot laboratoriefotbollen, den optimala slutprodukten på resan för fotboll som en vara. En VARa, hoho. Men så blev det inte och det är både goda och dåliga nyheter. 

Goda, för att VAR:s oförmåga att få bukt med de hätska diskussionerna kring skarpa domslut visar att fotboll fortsatt är en sport som upplevs bäst med magen och hjärtat.

Dåliga, för att vi fastnat i en utveckling där vi aldrig kommer att komma i mål. Kanske inte ens närmare mål.

Har sänkt toleransen

Det är detta som hänt sedan VAR kom: Enligt åtminstone de första årens prognoser efter introduktionen av Video Assistant Referee i Premier League har andelen felaktiga domslut minskat. Enligt ligans egen statistik rörde det sig om en ökning av ”correct key match decision” från 82 procent till 94 över första säsongen 2019/2020. Man kan diskutera i vilken utsträckning det stämmer, det ska Jonas Eriksson få göra alldeles strax, men allt annat än en viss kvalitetshöjning vore konstigt.

Men: Publikupplevelsen är inte att så har skett och kraven på att felaktiga domslut ska minska har också sänkt toleransen med exempelvis felaktigt dömda straffar. Det vill säga: De dåliga domsluten är kanske något färre nu, men supportrar, spelare och tränare blir ännu argare när de inträffar. Och ju mer transparens, desto mindre förståelse för mänskliga faktorn, verkar det som.

I september dömdes ett korrekt mål av Liverpools Luis Diaz bort efter ett missförstånd mellan domare och VAR-rum. Tottenham vann matchen med 2–1. På den inspelade konversationen mellan domarna hörs VAR-ansvarige Darren Englands panik när han inser att beslutet blivit fel och han säger ”matchen är redan igång, vi kan inte göra något, vi kan inte göra något”, något som fick Liverpools tränare Jürgen Klopp att kräva omspel. 

I början av november dundrade Mikel Arteta ut sin frustration mot domaren och VAR-teamet efter att Arsenal förlorat med 0–1 mot Newcastle efter ett omdiskuterat mål och kallade det ”a disgrace”.

helskärm

”Det blir horribelt”

I båda fallen stöttade Premier League-klubbarna sina tränare i ifrågasättandet av domsluten i presskommunikéer i efterhand.

– Vi diskuterar ännu mer domslut nu än före 2017. Och det var ju inte planen, utan tvärtom, säger Jonas Eriksson, känd som en VAR-förespråkare inför VM 2018, men som blivit allt mer vankelmodig med tiden.

Att felprocenten minskat är han dessutom skeptisk till, åtminstone när Premier League berättar hur Premier League-domarna skött sig. 

– Man utvärderar sig själv och det blir horribelt. Det är som att din mamma och pappa skulle utvärdera dina texter. Det låter bra, men om de där procenten som återstår är livsviktiga är det ändå inte värt någonting.

Men varför är det så stökigt kring VAR fortfarande efter fem, sex år?

– Det dyker upp nya saker hela tiden när fotbollsälskarna tror att de har förstått hur det funkar. I Premier League finns det ingen röd tråd; hands en vecka är inte hands nästa. De är fullständigt förvirrande.

Men Jonas Eriksson tror också att den riktiga boven i dramat, skälet till varför VAR-debatten är hetare än nästan någonsin tidigare, handlar om förväntningar.

– Nu kräver folk rätt domslut, det har blivit vetenskapliga krav. Man vill skicka domslut till Nationellt forensiskt centrum. Men det diffar fortfarande, för vi ser olika.

Varför ser vi olika?

– Det stora problemet är att man tolkar olika. På planen kunde man tidigare acceptera ”domarens uppfattning”, men idag är vi i ett svart- eller vittläge. Det finns inget gråzons-tänk längre. Vi ska vara helt säkra numer, vi ska vara överbevisade och det kan vi aldrig bli.

I tisdags fick PSG med sig en sen gruppspelspoäng i Champions League på Newcastles bekostnad, efter att felaktigt ha tilldömts straff efter en handboll. Newcastles Tino Livramento hade, enligt Jonas Eriksson, armen i en naturlig position när bollen träffade den och därför skulle det aldrig ha blåsts straff. Det handlar inte ens om att den först studsade på spelarens bröstkorg. Den polske domaren Szymon Marciniak konsulterade den enda reprisbild han hade tillgång till och blåste straff.

Eriksson: ”Suck”

Den här typen av situationer har fotbollen alltid dragits med, sena poäng som kan bli definierande för hela säsongen. Skillnaden var att det tidigare fanns en förståelse för att det kunde bli fel. Nu har domaren inga ursäkter längre. Så frågan är om det här någonsin kan bli bra?

– Suck. Jag skulle vilja säga ”det är klart det kommer bli bra”, säger Jonas Eriksson och fortsätter:

– Men ju mer teknik man tillför, desto högre krav kommer att ställas och jag är inte säker på att vi kommer kunna leva upp till de kraven. Före VAR hade folk ändå en viss acceptans, det gick snabbt, beslut skulle fattas på en hundradels sekund. Det går inte att säga nu. Det är lugnt, du har tid som domare och då kan man inte chansa, då får man inte ha fel. Vi har höjt ribban för vad vi förväntar oss. Det är som fotbollsspelarna i en klubb som tränar jämt och där ingen behöver jobba vid sidan av, av de lagen kräver vi bättre spel. Med domarna som har detta som heltidsyrke kräver vi bättre beslut, men det har vi inte fått.

En annan aspekt är de allt längre matcherna, som ett resultat av VAR. För en domare som uppmärksammas på en möjlig felaktighet av kollegorna i VAR-rummet tog det i snitt en knapp minut att fatta ett beslut i VAR:s barndom. På senare år har VAR-interventionerna börjat ta så lång tid att matcherna ofta varar i minst hundra minuter, inte sällan hundratio. Matcherna har blivit längre, spelarna och domarna tröttare. 

– Det tar längre tid än någonsin eftersom de som sitter där i VAR-rummet är livrädda för att fatta fel beslut. I början skulle VAR bara gå in när det var ”clear and obvious”. Det är situationer där alla tycker samma sak, där det inte finns någon diskussion. Uefa pratar fortfarande om ”clear and obvious” som vägledande, men i Fifa pratar man däremot om ”right or wrong”. De vill optimera alla beslut, korrigera mer. Uefa och Fifa har inte samsyn här, säger Jonas Eriksson.

Du var ju positiv till VAR 2018. Har du ändrat dig?

– Jag har ett lite längre svar än ja och nej: Folk tror att jag står på barrikaderna för VAR, men så är det inte. Men de stora svartvita felen, de som är käpprätt åt helvete, dem vill jag bli av med. Då vågar fler bli domare.

Men?

– Men det vi idag ser är beslutsimpotenta domare, rädda domare, som förut blåste när de inte hade VAR, men nu blåser de inte utan väntar. De vågar inte ta beslut, de lämnar beslutet till någon som vi ställer högre krav på. Vi har skjutit på beslutsfattandet.

– I VM 2018 satt vi och tyckte att det inte blev så dåligt. Men då gick VAR in och tog de stora felaktiga besluten, de som alla ser. Inte gråzonerna. Man har försökt förfina det och göra det smartare och det har inte lyckats. Man ska inte titta på om någon är offside med en nästipp, eller med skostorlek 45 och inte 43. Det förstör fotbollen.

Jonas Eriksson påminner om att de flesta av dagens domare lärt sig döma utan VAR, men att en ny generation är på väg fram där VAR varit med tidigt i karriären. 

– De nya domarna som kommer upp är skolade på ett annat sätt, Det kommer påverka hur de dömer.

Great. Den riktiga VAR-bdeömningen är alltså inte här än, men på god väg.