Fagerlund: Man Uniteds bästa insats under Ten Hag
Glöd i blickarna, en lycklig Bruno Fernandes på planen, samtidigt som en annan portugis lämnade innan slutsignal.
Om Manchester United tidigare kretsade kring en individ är det annat nu.
För första gången fick världen se Erik ten Hags kollektiv från sin allra bästa sida.
”Vi förlorade med 3-2 förra säsongen, men vi förlorade mot Ronaldo. Inte United”.
Antonio Conte ägnade någon minut av sin presskonferens inför mötet på Old Trafford åt att prata om portugisen. Tränaren överdrev inte, Cristiano Ronaldo klev fram i våras när hans lag behövde honom som mest. Nu sitter den 37-årige strikern mestadels på bänken, och att döma av det publiken gavs under onsdagskvällen fanns det ingen anledning att invända mot Erik ten Hags beslut.
Detta var ett annat Manchester United, ett lag som inte förlitade sig på en enskild individ. Med blickarna fästa framåt spelade de rödklädda bollen genom Tottenhams tremannamittfält (Bruno Fernandes släppte den läckert genom benen vid ett tillfälle och lurade bort två motståndare i ett svep) och slog läger utanför offensivt straffområde.
Manchester United stänger av Cristiano Ronaldo
Allt förutom mål
Totalt 19 avslut indikerade att United gjorde allt rätt förutom mål under första halvleken. Ibland tappade laget fart, skeppade bollen från ena sidan av straffområdet till den andra i brist på fantasi.
Kanske berodde det på att yttrarna Jadon Sancho och Antony är relativt lika varandra (möjligen för lika) i att de gärna vill ha bollen vid fötterna, för att sedan bryta inåt i banan. Marcus Rashford, som agerade nia, är ofta att föredra till vänster på grund av sin explosivitet och pigga löpningar in bakom backlinjen. Nu blev anfallsspelet stundtals statiskt, med resultatet att en drös distansskott haglade på och kring målvakten Hugo Lloris.
Därför var det snudd på komiskt att Freds egentligen ofarliga avslut kort efter halvtid landade i nätmaskorna. Med god hjälp från Spurs-mittbacken Ben Davies, bör tilläggas.
Världklass av Fernandes
Bruno Fernandes utökning var desto vackrare. Harry Kane hade, ur offside-position, tagit emot bollen och tvingade målvakten David de Gea att sträcka ut. Simon Hooper, som dömde sin hittills största match i karriären, ignorerade linjedomarens flagga och lät United vända spelet snabbt. Fernandes är en fascinerade karaktär, ibland outhärdligt frustrerande, men ofta ren världsklass. 2-0-målet, ett skott vid bortre stolpen, tillhör definitivt den senare kategorin.
Medan Bruno Fernandes firade med sina lagkamrater kunde inte Premier Leagues mesta målskytt genom tiderna, Alan Shearer, låta bli att röra om i grytan. Ser inte Fernandes ut att må mycket bättre med Ronaldo på bänken? Det är ingen ny teori, och faktum är att Fernandes två mål denna säsong har kommit då landsmannen inte har stått på planen.
Men denna kväll handlar varken om Bruno Fernandes eller Cristiano Ronaldo, utan om själva kollektivet (Diogo Dalot är en annan portugis som förtjänar att lyftas). För första gången fick världen se Erik ten Hags Manchester United från sin allra bästa sida mot en storklubb. Ett superbt lag, i stället för en enda superb individ.