Fagerlund: Arsenal bör intressera sig för Potter
LONDON. Fredrik Ljungberg och Graham Potter sida vid sida på The Emirates.
Efter 90 minuters fotboll och 2–1 till Brighton dyker den förbjudna tanken upp:
De kanske bara skulle byta plats med varandra?
Ögonen gnuggades hårt men jo, de stod fortfarande kvar. Fredrik Ljungberg och Graham Potter i varsitt tekniskt område en kylig decemberkväll på The Emirates.
Hade någon klivit fram ur skuggorna för två år sedan och hävdat att detta var framtiden hade denne viftats bort som en galning. I slutet av 2017 lottades Östersunds FK mot mardrömsmotståndaren Arsenal i sextondelsfinalen av Europa League. Runt ungefär samma tidpunkt satt Ljungberg hemma på kammaren och funderade på om han skulle tacka ja till det där tv-jobbet på Viasat eller inte.
Det går snabbt i fotboll, brukar man säga. Jag har aldrig förstått innebörden av det uttrycket så tydligt som i dag.
Trollkarlen Potter
Graham Potter har vi haft förmånen att följa på nära håll under ett gäng år nu. Förutom att förespråka en frejdig offensiv, oavsett spelarmaterial, är han en taktiker ut i fingerspetsarna. I hjärtat en oerhört varm människa.
Vilken sorts tränare Fredrik Ljungberg är har varit ett mysterium. Under den gångna veckan har en bild så smått börjat ta form. Om Unai Emerys catchphrase ofta var en spengelsk version av ”heja grabbar, friskt humör” adresserade Ljungberg snarare specifika detaljer i spelet som Arsenal måste lära sig att hantera. Som att inte ge motståndarna gigantiska ytor.
Men vad gör man om motståndarna inte nödvändigtvis behöver gigantiska ytor? Om de i stället dansar efter Graham Potters pipa – med bravur?
Det är en anmärkningsvärd sak att skriva men Arsenal kom – i stora drag – knappt ur eget straffområde under de inledande 30–35 minuterna. Ljungberg hade placerat Sokratis bredvid David Luiz, satt ut Aubameyang på en kant och således skohornat in Alexandre Lacazette som striker med Joe Willock strax bakom som tia. Det fungerade ibland, främst eftersom Arsenals offensiva spelare fortfarande är bra spelare. Gångerna bollen befann sig i motståndarna straffområde var dock inte särskilt många.
Majoriteten av tiden höll nämligen Brighton i den. Det är fascinerande att se spelare som Dale Stephens och Adam Webster involverade i ett passningsspel av yppersta kvalitet. Klick-klick. Från backlinje till Aaron Mooy och vidare till Aaron Connelly eller Neal Maupay. Klick-klick-klick. Arsenal visste inte ens vem de skulle ge sig på för att få stopp på det.
Arsenal ett annat lag efter paus
Att Ljungberg tvingades agera i paus var givet. Joe Willock hade tagit sig så mycket vatten över huvudet att Aubameyng gav honom en ordentlig avhyvling efter ett bortkastat läge i slutet av den första halvleken. 20-åringen reagerade genom att sjunka ihop på planen.
Sagt och gjort, ut med Willock. Free Nicolas Pépé. Plötsligt utsöndrade Arsenal energi, de individuellt skickligare spelarna visade att de även kan vara skickligare tillsammans. Lacazettes nick på Özils hörna ven i en båge som Sead Kolasinac såg till löpte hela vägen in bakom Mathew Ryan till 1–1.
De rödvita pressade högre, mer kompakt, aggressivare. Brighton såg till slut ut som Brighton bör, sett till material och resurser. När alla tror att Luiz drar in 2–1 har det hängt i luften ett bra tag. VAR noterade dock (till skillnad från linjemannen) att mittbacken var rejält offside.
Det går som sagt snabbt i fotboll...
En usel första halvlek kan, trots en gedigen motreaktion, ändå visa sig bli kostsam. Just som Arsenal skulle fullborda vändningen dök Maupay upp i straffområdet och nickade in ett nytt ledningsmål för Brighton. Maken till kalldusch har väl sällan skådats.
I några minuter såg Fredrik Ljungberg ut att hävda sig i jakten på Emerys permanenta ersättare. Poff, så sjönk han ihop igen. Det går som sagt snabbt i fotboll, även om jag inte betvivlar att han är en kompetent tränare. Möjligen är just detta projekt för stort för de flesta.
Det är inte omöjligt att Arsenals ledning redan har sneglat lite mot East Sussex, vilket de borde. För det finns givetvis en anledning till att Brighton nyligen förlängde Potters kontrakt till 2025. De vet att de sitter på en guldklimp som lär lämna så småningom – lika bra att försvåra den processen för konkurrenterna.
Nu får ni ta det här med en nypa salt men när slutsignalen ljöd och de båda tränarna tog varandra i hand gick det inte att låta bli att tänka... Borde de kanske inte bara byta plats?