Firmaledaren: Var redo att dö

Så förbereds unga killar inför fotbollsbråken

helskärm

Han satt inne då Djurgården vann sina två senaste SM-guld.

Han var med i de våldsamma kravallerna på puben Dubliners i påskas.

– Jag har svårt att förklara varför jag gör det här, säger Johan, en av ledarna i Djurgårdens firma DFG.

I tjugo år har Johan, som han beskriver det själv, ”slagits för Djurgården”.

Redan som tonåring drogs han till den våldsammaste delen av klacken. I dag är han drygt 30 år och en ledande person i Djurgårdens firma, DFG, Djurgårdens fina grabbar. Fina grabbar som organiserar slagsmål mot firmor från andra klubbar. Grabbar som klubben Djurgården – och svensk fotboll – inte vill ha, som fans tar avstånd ifrån och nu allt mer aktivt försöker stoppa.

– Det känns inom en alltså, när de säger så, att de inte vill ha oss... Men jag kan ju förstå också, säger Johan.

Han är blåsvart runt ena ögat och över kindbenet, känner då och då med handen över kinden.

– Det är ett helt bedövat område, jag känner ingenting. Det kan vara någon nerv som skadats.

Till läkaren har han inte gått med skadan som han fick i våldskravallerna i påskas, på puben Dubliner Southside, på söder i Stockholm. Ett 80-tal personer från Hammarbys och Djurgårdens firmor drabbade samman, förstörelsen var stor och vanliga kroggäster flydde i panik.

Du säger att ni aldrig slåss på läktarna för att inte skada publiken men hur förklarar du Dubliners?

–?Alltså, det var dumt. Bajens folk var utanför, de skulle sett till att vi kom ut och slogs, då hade vi gjort det och så hade det här inte hänt. Nu attackerade de med järnrör och stenar, polisen kom och nu finns risken att folk åker in också.

Möts på neutrala platser

Johan drar av sig kepsen, drar på den igen, händerna är rastlösa, men han pratar långsamt, eftertänksamt, försöker förklara det som inte kan förklaras.

– Jag är inte dum, jag förstår att vi framstår som idioter när sånt händer som på Dubliners. Vi försöker undvika sånt, man styr upp bråken, man har ju telefonnummer och försöker arrangera att vi möts på neutrala platser. Dels så att inte oskyldiga drabbas och dels så att inte polisen är inblandad.

Frågan varför han slåss i fotbollens namn har han själv ställt sig, utan att finna något riktigt svar.

– Jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig. Jag har levt med fotbollen så länge. Jag växte upp på Söder och farsan var bajare så det var en slump att jag blev djurgårdare. Morsan tog med mig på första matchen.

”Vi var slagpåsar”

När Johan 1985 på allvar sökte sig till Djurgårdsklackens mer hårdföra falang fanns inga firmor.

– Det var inget organiserat, som i dag. Vi i Djurgården var slagpåsar. Fyra AIK:are kunde jaga iväg tusen av oss. Men jag minns en match där vi mötte AIK. En enda av våra killar stod upp för sig, tog strid. Jag kände att jag ville bli som han. Jag vill kunna försvara våra färger.

Johan säger att det som först var ”överlevnadsinstinkt” senare övergick till något annat.

– Det är kicken också, Adrenalinet. Vi var ett tajt gäng då och rätt många har stannat kvar. Vi har spelat en roll för att skapa drag kring matcherna.

– Men det är så svårt att förklara varför jag gör det. Det är en kombination av flera saker. Det är för Djurgården, jag gör det för laget. Jag hajar också att det låter rätt dumt. Men för oss som håller på med detta, vi är i vår värld. Det är lätt att säga att vi är idioter och sjuka men det är fel.

Johan sitter tyst, ser sig om på kinakrogen där vi sitter, börjar sen prata om hur han upplever att attityderna förändrats.

– Se i dag på folket som jobbar i Djurgårn, jag minns när alla i styrelsen gick i mysbyxor och var dyngraka. Då alla kände alla, allt var mer accepterat. Nu har de försökt ha kvartsamtal med oss, få oss på rätt väg. Jag har försökt men kan inte.

Vill ni bara slåss eller kan ni något om fotboll?

– Jag vet att det sägs att vi inte är intresserade av fotboll och inte har koll. Men riktigt så enkelt är det inte, det är nog mer att folk som inte förstår det vi gör säger så. Bland dem jag känner har 90 procent spelat aktivt, vissa i stadslaget i fotboll och sånt.

Johan menar att det handlar om en subkultur, något mer än att bara slåss.

– Man har ju inspirerats från England, läst böcker, sett filmer. Det handlar om så mycket, se match, dricka bira med polarna, men också det andra, att slåss.

Vad säger du om att vanligt folk skräms bort från läktarna?

– De behöver inte vara rädda, det är så oerhört liten risk att något ska hända. Det är ju också därför vi försöker göra upp om att slåss på andra ställen. Så det har faktiskt blivit tryggare.

Alla miljoner kronor som polisinsatser och förstörelse kostar då?

– Det är klart att jag förstår kritiken, att det kostar samhället pengar och så. Men polisen gillar att jobba på derbyna. De kan göra i pincip vad de vill. Vi anmäler inte. De slår med batongen och ingen anmäler. Samtidigt förstår jag vanliga Svenssons som vill ha pengar till sjukvård och dagis.

När din klubb bötfälls då?

– Det är inte bra när vi förstör för dem. Man ska inte slåss på arenan så att Djurgården får böter som hände i Norrköping. Fast samtidigt, om du ser att en polare får spö, då är du lojal, då tänker du inte ”shit, det skadar Djurgårn”. Då vill du hjälpa polaren, vara lojal.

Firmorna har sina egna hederskodex, utanför lagen men viktiga i den egna världen.

– Man ska köra vapenfritt och slåss renhårigt och inte sparka eller hoppa i ansiktet på den som ligger. Är man ute med tjejen och träffar ett gäng från en annan firma ska de lämna en i fred. De flesta känner ju till en, Sverige är ett litet land. Nästan alla respekterar detta.

Hur mycket dricker ni?

– Vi är inte så alkoholpåverkade som folk tror. Det är svårare att slåss då, man slåss sämre och tappar omdömet mer.

Johan satt i fängelse då Djurgården vann SM-guld 2002 och 2003.

– Det var ju ett antiklimax. Men det kommer fler tillfällen.

”Försökt förklara”

Tillvaron tas dag för dag, han är arbetslös för tillfället och flickvänner han haft har inte kunnat förstå hans dragning till våldet.

– Jag har försökt förklara för tjejer och deras föräldrar, men det är svårt. Det finns inga tjejer med som slåss och det är bra. Men vi som är insatta, vi lever med det här, vi vet, för oss är det en helt annan grej.

Värnar om varandra

Han säger att inte tänkt på att han kan bli dödad eller slå ihjäl någon annan.

– Man tänker inte på det. Man har så bra folk med sig, vi skyddar varandra och ingen får bli kvarlämnad. Men visst om man har otur och får en sten i huvudet så...Men det är viktigt att få bort alla vapen, minimera risken, säger Johan och fortsätter:

– När vi har unga killar som är nya säger jag ”du måste vara beredd att slåss, att bli skadad, att dö”. Och det var ju han från IFK som dog, Tony, jag förstår att det känns hårt för hans morsa och familj. Det har satt sig som en tankeställare. Samtidigt, det låter konstigt, men det är en så stark grej det här. Jag kan inte avstå.

Hur många är ni?

– 150 stycken om det verkligen kniper, annars 80 till 100 stycken. Många är helt vanliga svennar, inga kriminella. För mig är det min familj, när folk attackerar mitt gäng och Djurgården attackerar de min familj.

AIK är det ständiga hatobjektet.

– Som jag njöt när de åkte ur! IFK Göteborg däremot har bäst fans, de är ärliga och tar ärliga fajter, de har jag respekt för. I Bajen känner jag många av deras äldre, det är bra människor. Men de har fått en ny generation, en firma (Baby Bajen Squad) som gör allt för att synas. De är unga, lägger ut grejer på nätet, det är lite uppskruvat.

Johan vänder kepsen igen, han är rastlös, vill vidare, håller inte med om att han och hans anhang är det största hotet mot svensk fotboll.

– Det handlar om annat, om hela samhället, en större förändring som sker över allt. man kan ju bara kolla hur man själv vuxit upp. Var det bråk på gården var det inte läge att springa hem till morsan direkt. Man fick klara sig bäst man kunde.

Fotnot: OBS! Johan heter egentligen något annat.

Tidigare artiklar:

Jennifer Wegerup