Bank: Ett derby som bara en mor kan älska
Låg fart, låg kvalité, låg volym. Vi fick ett derby som bara en mor kan älska – eller möjligen en Högmo.
AIK är fortfarande ett otydligt fotbollslag.
Djurgården? De har varit inne i dimman och vänt.
Jag vet inte vad som krävs för att en nordnorsk fotbollsakademiker ska komma undan med att klä sig i luftigt knuten Mancini-scarf. Men jag antar att 1–1 i ett derby räcker rätt långt.
Per-Mathias Högmo har kommit till Djurgården och Sverige med öppna ögon, och så här långt har han gillat vad han sett.
Efter sitt första derby stod han framför oss med ett lyckligt leende.
– Svensk fotboll ska vara stolt över att ha en sådan här match, sa han. Det lyfter allt till en annan nivå.
Så är det ju.
På samma sätt som spelet i allsvenskan håller oss ödmjukt tacksamma för det lilla så har läktarna gjort oss bortskämda. Igår trummade 35 000 igång trycket på Friends Arena, jag såg hur högt det lät men hörde det inte riktigt. Det vi pratade mest om efteråt var en gräslig gräsmatta och en ogenerös arenaakustik.
Den här båten läcker alltjämt
Allt handlar om förväntningar. Det var ju därför Högmo log.
När han gjorde sitt första besök på Stadion för mindre än två veckor sedan såg han ett lag som inte ens kunde knyta skorna utan att korsband gick.
Nu leder han ett lag som tagit sju poäng på tre matcher och ska ägna helgen åt att spela cupfinal.
– Jag har inte jobbat en sekund med anfallarna, erkände Högmo.
Jo, läcker båten bör man börja med skrovet.
Och den här blåblå båten läcker alltjämt.
De startade derbyt som de inlett fem av tio matcher den här säsongen – med att släppa in ett mål snabbare än man hinner sjunga Blinka lilla stjärna.
1–0 kom så kvickt att vi fick försöka hitta logiken i det retroaktivt. Det gick. AIK kastade sig över Dif, och gjorde det med metodik. De spelade snabb passningsfotboll via innermittfältet, med Helgi Danielsson som så säker entouch-general att ingen protesterat om det stått Helginiesta på tröjryggen. När AIK etablerat anfall kom bakifrånlöpningarna (Goitom, Borges) in i straffområdet för att trycka ner backlinjen för långt – och för att kunna skicka in en andravåg som fick avsluta från 15-20 meter.
Första gången de gjorde det rakade Dif-ratade Kennedy Igboananike in en retur i mål.
Efter andra, tredje och fjärde gången hade vi fått en matchbild som såg ut som massaker mer än match.
Mentala analyser är alltid vanskliga, men jag är ganska säker på att Djurgårdens svajiga startsekvenser den här säsongen väldigt ofta beror på att spelare är så rädda att gå bort sig att de inte ens vågar kliva fram och in.
Magnifik inledning av AIK
AIK:s inledning var magnifik. Om någon frågar hur bra det här laget är så svarar jag att deras högstanivå är tillräckligt hög för att det ska göra väldigt ont när de ramlar ner från den.
Igår släppte de lös sitt framforsande fotbollsfyrverkeri och körde över Djurgården i tjugo minuter. Allt gick så lätt, de var övertygande överlägsna överallt.
Sedan ramlade de igen.
Henok Goitom gick från att vara fenomenal till att se nonchalant ut (han var skadad, blev utbytt i paus), passningskvalitén sjönk på den dåliga planen, tempot likaså, och Djurgården slog ett par längre bollar i djupet mot Jawo/Fejzullahu som tvingade AIK att sjunka ett snäpp.
De brukar få problem när det blir så, balansen är såpass offensiv att de mår bäst när de kan försvara sig högt och aggressivt snarare än att… spela försvarsspel. De fick problem den här gången också.
Efter 28 minuter fick Jawo Djurgårdens första chans, en minut senare kom högerbacken Peter Nymann fram i ett fint läge.
Förtrollningen var bruten, låset uppdyrkat, fången hade flytt.
Strax efter paus petade Amadou Jawo in kvitteringen, och det var absolut inte ologiskt.
AIK:s säsong kommer inte att definieras av hur bra de är när de är som bäst, utan av hur svajigt strukturlöst svaga de är när de är som sämst.
– Vi hade 5–2 i bra chanser, det borde räckt för seger, sa Andreas Alm.
Ja och nej. Hans lag skapade tillräckligt för att vinna, men inte tillräckligt för att klaga på att de inte gjorde det.
Nabil Bahoui såg trött ut sista halvtimmen, Robin Quaison kom märkligt nog in som släpande anfallare och var sorgligt svag. Celso Borges lyfte spelet till en annan nivå när han rörde bollen, men det gjorde han nästan inte alls efter paus.
Hade det ändå räckt för att slå Djurgården för tre veckor sedan? Det är jag övertygad om.
Hårresande misstag av Dif
Per-Mathias Högmo har fortfarande inte ett lag som gör det enkelt för sig. Även om Amadou Jawo gör sitt jobb som hårdarbetande spets är han ingen riktigt naturlig djupledslöpare, Erton Fejzullahu har fortfarande inte de där lyckliga självförtroendeögonen som han behöver för att lyckas, och Dif gör alltjämt för många hårresande misstag på fel ställen.
Men de har gått hela igenom ett derby, de har sju poäng på tre matcher, och på söndag ska de spela cupfinal.
Dimman låg tät över Friends Arena ett tag igår också. Men när den lättade låg Djurgården inte längre sist i allsvenskan.