Show i elva år

20 minuter in på EM-kvalet var svensk fotboll på väg ner i en kris. Vi hade missat två raka mästerskap, och i Tommy Söderberg fått en ny förbundskapten som redan var tufft ifrågasatt. I första EM- kvalmatchen möter vi så England på Råsunda. Och Alan Shearer gör mål i första minuten. Ett lamslaget Sverige tycks vara på väg mot ett fiasko – ända tills 21-årige Fredrik Ljungberg gör en 50-meterslöpning, snor bollen av Darren Anderton och gjuter nytt liv i både landslaget och Råsunda-publiken. Sverige vänder till 2–1 och får framtidstron för en ny era. Fredrik Ljungberg beskrivs som ”konstnären” av Tommy Söderberg, och får ett drömkontrakt med Premier League-laget Arsenal.

Mellan 1978 och 1990 gick Sverige igenom den värsta ökenvandringen i vår fotbollshistoria. Inte ett enda mästerskap blev det, tills Johnny Ekström satte fart i Chorzów, på egen hand bröt igenom ett polskt försvar och sköt oss till VM 1990. Tio år senare fick vi en repris. Torkan hade visserligen inte varit lika lång, men efter dubbla missar brann Sverige av längtan att följa upp bronset från USA. Fredrik Ljungberg gav oss den chansen då han satte fart i Chorzów, på egen hand bröt igenom ett polskt försvar och sköt oss till EM 2000. Hemma i Göteborg satt Ekström och observerade likheter och skillnader: ”Det påminde en del om mitt mål, men Fredrik Ljungberg är mer en riktig fotbollsspelare än jag var”.

Ett år som oundvikligen färgades av jättemisslyckandet i EM- slutspelet. Fredrik Ljungbergs första mästerskap försvann någonstans i en konstig blandning mellan överambition och säkerhetstänk. Sverige förberedde sig in till förbannelsens gräns – men spelade ändå en skräckslagen fotboll. Det var inte Fredrik Ljungbergs fotboll. ”Man skulle ha behövt stödkrage”, muttrade han, då han kommenterade de eviga långbollarna mot Kennet Andersson. I kölvattnet blev i alla fall ”Ljungan” utsedd till turneringens sexigaste spelare, för både David Beckham och Nuno Gomes. Alltid något.

Med tjugo minuter kvar var Sverige så gott som uträknade i ödesmatchen mot Turkiet nere på Ali Sami Yen-stadion i Istanbul. Förbundskaptenerna försöker få ihop en offensiv forcering, men får inte ihop ekvationen. Då springer Fredrik Ljungberg ut till sidlinjen och försäkrade: ”Ni kan släppa hela vänsterkanten. Den tar jag. Jag spelar både vänsterback och mittfältare”. Sagt och gjort – Pontus Kåmark ut, Andreas Andersson in och helt nya förutsättningar. Med tre minuter kvar kvitterar Sverige, och på övertid simmar vi hela vägen in i kaklet med ett osannolikt segermål. Sällan har Fredrik Ljungberg så tydligt bevisat hur han sätter laget framför sig själv.

Den här våren var utan tvekan Fredrik Ljungbergs allra största tid som fotbollsspelare. Mål i sex raka nyckelmatcher kröntes med en drömskruv i FA Cup-finalen när Arsenal säkrade en historisk dubbel. ”Freddie” lämnade ett London där hälften av stadens norra delar hade färgat en röd strimma i håret, och kom till Fjärran Östern som en av hela världens hetaste spelare. Det blev slagsmålet med Olof Mellberg, det blev en framspelning mot Nigeria – och sedan blev det inte så mycket mer. Skador stoppade Ljungbergs VM, och försämrade Sveriges chanser att utnyttja ett riktigt, riktigt bra slagläge.

Förhållandevis komfortabelt kval till EM 2004, och därför ett år med långa transportsträckor för landslaget. De sträckorna var inte den nyblivna kalsongmodellen Fredrik Ljungberg sådär överdrivet intresserad att pressa sig igenom. När året tar slut har han fortfarande inte gjort en enda minut i träningslandskamperna som spelats sedan VM 2002, och för första gången börjar det gnisslas lite i ladorna. Lars Lagerbäck känner sig till och med nödgad att gå ut och försvara Ljungberg: ”Jag tycker att svensk media är orättvis mot Fredrik. Han har varit sliten, haft ett tufft program och märkt av alla skador”.

Sverige hade sitt bästa lag på den här sidan om VM 1994. Vi dominerade mot Holland i kvartsfinalen, och en strålande Fredrik Ljungberg var ett stolpskott ifrån att avgöra. Till sist blev det straffar, och till sist blev det den svenske lagkaptenen Olof Mellberg som missade. Alla vet att de här två inte är landslagets två bästa vänner, men innan en otröstlig Mellberg stormade av planen och försvann var det ändå Fredrik Ljungberg som hann fram till honom. ”Jag sa åt honom att det inte var hans fel, det var det jag ville säga och det jag ville att han skulle få höra”, konstaterade Ljungberg – en lagkapten som inte var lagkapten.

Arsenal var mitt uppe i en generationsväxling, och Fredrik Ljungberg var plötsligt en av de ansvarstagande åldermännen. Han hoppade in som forward, han fick diktera tempot som innermittfältare – han fick helt enkelt göra nytta där den som bäst behövdes. ”Vi har ett ungt lag, och måste visa solidaritet med varandra. Freddie går i spetsen för det. Han är en riktig krigare, och när jag behöver honom vet jag att han kommer att göra allt han kan för mig”, berömde Arsène Wenger. I Sverige lyssnade man, och för första gången börjar Ljungberg nämnas som ett realistiskt kaptensalternativ.

Inte Fredrik Ljungbergs bästa år som svensk landslagsspelare – men Fredrik Ljungbergs största år som svensk landslagsspelare. Hade det velat sig illa hade vi kunnat minnas året för ännu ett gnabb med Mellberg, men nu fick vi roligare än så. Nicken mot Paraguay är kanske det största svenska fotbollsögonblicket det här årtusendet. Den gula horden som invaderat Tyskland fick ingen sommarsaga, men den fick i alla fall en kort stund då det kändes som att Sverige regerade hela jävla världen. När Ljungberg sedan utsågs till ny lagkapten efter VM kändes det helt logiskt. Grabben som en gång kallades ”Kid Vicous” hade blivit den enda mannen med rimlig chans att ena ett allt mer splittrat landslag.

Det har sällan funnits särskilt många anledningar att lägga Rheinstadion i Vaduz, Liechtenstein, på minnet. Nu har vi i alla fall en. Det var en sen oktoberkväll som Sverige spelade VM-kval där, och efter drygt 20 minuter spelade Tobias Linderoth in en passning i straffområdet som Marcus Allbäck hoppade över. Så stod han där, Fredrik Ljungberg, i stort sett ensam med målvakten. Han gjorde såklart inget misstag, utan placerade lugnt in bollen i hörnet. Han visste det inte då, vi visste det inte då – men hans fjortonde landslagsmål blev även hans sista.

Det vore en lögn att påstå att det slutade på topp, att den största explosionen sparades till sist. Fredrik Ljungberg spelade 372 minuter under sitt sista landslagsår. Inte särskilt många av dem var minnesvärda. Nej, det vi tar med oss är faktiskt

träningslandskampen mot Brasilien, den som spelades på Arsenals hemmaarena. Där minns man de sina, och givetvis hyllades ”Freddie” med stora hyllningar och sin alldeles egen sång. Kan vi svenskar bli lika bra på att ta hand om våra gamla hjältar som engelsmännen så har vi kommit någonstans. Slipa på hyllningstalen. Komponera helt nya sånger. Fredrik Ljungberg är en av svensk fotbolls största, och förtjänar att behandlas som en sådan så fort han dyker upp på Råsunda framöver.