Okända bilderna på vackraste fotbollen
Publicerad 2016-11-26
”Det här kan jag egentligen inte säga som AIK-tränare”
Sarajevos restaurangägare har tävlat i att värva ihop det mest namnkunniga laget med fotbollsproffs och spelarna har själva trotsat förbud från sina klubbar för att mäta krafterna på den vattendränkta asfaltsplätten som nu är fullkomligt inpackad i publik.
En tanig kille med nästan förbjudet små shorts överglänser dem alla med sitt spänstiga steg.
Tio år senare ska han för en kväll erövra fotbollsvärlden men det är till Sarajevo Nebojsa Novakovic i dag drömmer sig tillbaka.
Det är egentligen en ofattbar miss. Helt fri framför det öppna målet skickar spelaren i de små höjdhopparshortsen bollen flera meter över handbollsmålet. Han är rasande på sig själv och drämmer händerna i asfalten så att vattnet i den stora pölen stänker mot den publiken som står packad i flera led längs långlinjen hela vägen in på planen.
I nästa sekvens är planen snustorr och killen i de blå shortsen har bytt sin vita tröja mot en röd men det är med samma nätta steg han tar sig fram genom försvaret. Den här gången skickas han i asfalten av målvakten i den blå mjukisoverallen på ett så brutalt sätt att människorna som klättrat upp på byggnaden intill ena hörnflaggan för att få en glimt av spelet kippar efter andan.
När han rest sig igen är det dags för prisutdelning. Den nätta killen med det spänstiga steget tilldelas två priser. Som turneringens bäste målskytt och bäste spelare. Ur sin täta mörka kalufs tittar han försynt upp mot kameran. Nebojsa Novakovic.
”Kunde vara 200 lag med”
Samme man som tio år senare ska sätta ett chippmål mot FC Barcelona i världens största klubblagsturnering. Men det var här, på asfalten i Sarajevo, han fann sin kärlek.
– Det var så roligt, nu när jag tänker tillbaka på det. Det var på asfalt och det var inte lätt. Oavsett om det regnade så körde man och det var ganska mycket folk som kollade. Det var det mest populära då. Fem mot fem. Jag var redan proffs, i Dinamo Vinkovci, men jag åkte två-tre gånger i veckan för att spela såna där matcher i Sarajevo.
Det är bara 1600 personer som sett klippet på Nebojsa Novakovic på Youtube. Det är uppladdat, som ett av flera från turneringen, av en medlem i organisationskommittén men de andra har bara ett hundratal visningar.
Samtliga visar samma sak. Urusla planer, små mål och en asfalt där bollen, när underlaget inte är täckt med regnvatten, studsar mer eller mindre okontrollerat mellan spelarna. Men det är trots det fullständigt överfullt med åskådare som packat in sig i alla skrymslen som kan erbjuda en blick över den lilla planen.
Vad de är där för att se är en av Sarajevos då mest populära fotbollsturneringar: Fis-Gol.
– Vem som helst kunde anmäla ett lag och det var många restaurangägare som tävlade i vem som kunde ställa upp med det mest namnkunniga laget. Det kunde vara 200 lag med från början men till sist bara en vinnare och direkt efteråt började förberedelserna för vem som kunde skaffa det bästa laget till nästa år. Det var massa kända spelare med från Bosnien, Serbien och överallt. Jag kommer verkligen ihåg det. Det var fantastiskt fint, säger Nebojsa Novakovic.
”Alla visste vem jag var efter det”
Bilderna på Nebojsa är från den 1 till 6 juli 1989. Det året var 102 lag anmälda till turneringen och Novakovic ledde sitt lag Odeon hela vägen till finalen där det efter en tät drabbning blev förlust, 0-1 mot Davor. Novakovic beskriver det själv som sitt breda genombrott i hemlandet.
– Det året fick jag pris som bäste målskytt och bäste spelare, jag fick två pris i den turneringen, och då blir man erkänd i Sarajevo. Alla visste vem Nebojsa var efter en turneringen. Jag lyckades göra några cykelsparkar på asfalten där också och det var jätteroligt för det där var på ett annat sätt. I proffsfotboll är det mycket proffsigare matcher men i den där turneringen skulle man köra. Där ska man lura sin kompis och göra en tunnel och det var mycket publik som såg matcherna trots att det regnade väldigt mycket. Det var prestige att vara bäst i Sarajevo och det var inte lätt för det var massor av spelare som lirade fantastisk fotboll.
– Det finns någon lista någonstans men det året spelade kända spelare från hela Sarajevo och Ivica Osim var ofta och kollade. Han var tränare för det jugoslaviska landslaget då och är från Sarajevo så det var en stor grej för oss spelare när du visste att mycket känt folk kollade. Men det var nästan förbjudet för många att spela men de valde att köra ändå.
Fick du spela?
– Nej, mina tränare visste inget men det var egentligen omöjligt att hålla hemligt när alla snackade om turneringen. Men det var egentligen likadant på den tiden som det är nu. Tränarna ville förbjuda alla att spela eftersom det var jättestor skaderisk men vi spelare tänkte annorlunda. Det var jätteroligt att spela så vi bara spelade.
”Ska spelas fotboll på det sättet också”
Fanns det några pengar i det också?
– Oavsett vilket så delade jag det direkt med mina medspelare. Men det var bra pengar. Jag fick pengar, någon pokal och någon resa. Det var inte det viktigaste men eftersom det var så många anmälda lag, och restaurangägarna fick ju betala för att vara med, så blev det mycket pengar till den som till slut vann.
Men trots att turneringen var ofantligt populär bland såväl spelare som publik skulle den inte bli särskilt långlivad. 1991 arrangerades den nionde och sista upplagan av Fis-Gol och samma år flydde Nebojsa Novakovic till Sverige. I april 1992 kom sen Bosnienkriget och belägringen av Sarajevo av serbiska styrkor som pågick fram till den 29 februari 1996.
När Sarajevo till sist blev en fri stad igen var turneringen sedan länge glömd och Nebojsa Novakovic hade hittat ett nytt liv i Sverige. 1997 skrev Novakovic på för AIK och två år senare, tio år efter att ha rullat upp motståndare på asfalten i Sarajevo, lyfte Nebojsa Novakovic in en magisk lobb inför fullsatta läktare mot FC Barcelona i Champions League.
Trots det hörs något speciellt i 52-åringens röst när han nu minns tillbaka till den där sommaren 1989.
– Det måste man älska med fotboll. Passionen! Mycket är förbjudet i dag. Det är stor risk att bli skadad och jag förstår de spelare som inte vågar det som är lite förbjudet. Det här kan jag egentligen inte säga som AIK-tränare men det ska spelas fotboll på det här sättet också. Det ska inte bara vara i de stora matcherna och Champions League som man kan visa att man är duktig. Det var inte lätt på det där sättet heller. Det finns många maestros på fotboll när man spelar fem mot fem. Alla tunnlar, alla möjliga finter, alla cykelsparkar och hur du ramlade på asfalten, sånt var inte lätt. Men det var prestige och en jättestor glädje att spela såna matcher. Det var fantastiskt fint.