Bergström: Ingen annan har varit i närheten av Lindahl

Kristoffer Bergström

Priset till Sveriges bästa fotbollsspelare går fullt rättvist till Helvig Lindahl.

Helvild Lindahl har varit strålande 2016.

Nej.

Ingenting i de två meningarna är felstavat.

För fem år sedan stod Hedvig Lindahl bredvid en gräsplan i Tyskland. Hon var förstamålvakt i det av Thomas Dennerby ledda landslag som var en vecka från VM-premiären mot Colombia. Det måste ha varit i Leverkusen och jag var mitt i en annan intervju när jag överhörde vad den svenska målvakten sa.

– I like cats.

Den tyske reportern lyssnade på henne. Det var inte ett sådant svar han hade tänkt sig på frågan vad folk ska veta om Lindahl.

– What else?

– I like dogs.

Drabbades av breakdown

För mig var det en försmak av det egensinne och den bredd som kännetecknar Sveriges främsta målvakt. Fråga om känslan efter en seger och du får en rubrik. Fråga om damspelares ekonomi och du får konkreta siffror. Fråga om taktik och du får en föreläsning om vikten av en spelfördelande sista utpost, exemplifierad av när Joe Hart ratades i Manchester City för Claudio Bravo. Fråga något slappt om hennes person och du får höra om favoritdjur.

I VM 2011 släppte Lindahl bara en boll förbi sig i gruppspelet mot Colombia, USA och Nordkorea. Hon var pålitlig mot Australien i kvarten och en av de tyngsta anledningarna till att Sverige skrällde i bronsmatchen mot Frankrike. Ändå dömdes hon hårt för två misstag mot Japan, i allmänhetens ögon var hon en fladdrig säkerhetsrisk.

Kritiken letade sig in under huden, borrade sig igenom skallbenet och byggde bo varhelst den kom åt. Hon var 28 år gammal, kände sig orättvist behandlad och drabbades av vad hon kallar ett breakdown.

Tränar på frilägen

Där kunde historien om Hedvig Lindahl ha slutat.

Sverige har näst flest licensierade damspelare i Europa efter Tyskland, nya målvaktstalanger skjuter upp från alla håll, har du en gång tappat förstahandskarna är det fruktansvärt svårt att ta tillbaka dem.

Men Lindahl stannade inte i utvecklingen. Hon lämnade Kristianstad för Chelsea 2015, hon bröt ner sitt spel i detaljer och putsade varenda en. Hon blev bättre i passningsspelet, starkare i luften, bättre på att hålla fokus i 90 minuter. Hon bytte inställning till sporten, lyckades bli mer avslappnad. Just nu tränar hon tydligen på en ny teknik på frilägen, att stå längre och "ha större barriärer med armar och knän".

Under OS 2016 var hon en av hela turneringens bästa spelare. Hon agerade längre ifrån sin mållinje än tidigare, hon fördelade bollar, behöll lugnet och såg vid 33 års ålder vigare ut än förut. Hon gjorde inte ett enda misstag, inte en tavla, hade inte fel en enda gång.

Klart att hon är bäst

När hon vinner pris för årets målvakt frågar jag om hennes senaste smeknamn, Viggy.

– Det kommer från lagkamraterna i Chelsea.

Har det att göra med din rörlighet?

– Jag har en gång i tiden kallats Helvig. Och en gång kallades jag Viggen. Ni borde skriva en artikel om hur många smeknamn jag har haft. Helvild. Hegdvigd. Hedvigo. Jag kan hålla på hela kvällen.

Och sedan pratar vi om lönesystemet i brittisk fotboll. Om bostadsmarknaden och cykeln hon tvingats ta till träningarna i London för att familjen inte har råd med en andra bil.

En timme senare kallas hon upp på scenen igen. Klart att hon vinner Diamantbollen. Klart att hon är bäst. Fråga Alex Morgan, Cristiane och Andressa som missade straffar mot henne. Fråga hela det brasilianska laget som vann bollinnehavet med 79-21 i första halvlek av OS-semin på hemmaplan men ändå förlorade matchen.

När Hedvig Lindahl håller sitt tacktal börjar hon gråta. Hon riktar sig till sina landslagkamrater och berömmer deras insatser under säsongen.

– Jag känner att många andra av er hade kunnat stå här, säger hon.

Och det, just det, kanske är hennes största fel i år. För ingen annan svensk spelare har varit i närheten av Hedvig Lindahl 2016.