Alvbåge: Nyss var man yngst i laget

Vilken vecka det har varit. Upp som en sol och ner som en pannkaka, eller hur lyder ordspråket?

Innan veckans match mot Malmö så var det Tina Turner som gick på högsta volym i min feestyle (du vet en sådan där gul vattentät Sony Walkman med kassettband) med ”You’re simply the best”.

Men nu några dagar efter den matchen så är det Becks låt ”Loser” som ljuder

i mina hörlurar: ”I’m a loser baby so why don’t you kill me!”

Det är så livet är som fotbollspelare i allsvenskan. Jag mår utmärkt och är ”The worlds greatest” (som R.Kelly skulle ha sagt det) när vi har vunnit. Men när man har förlorat så är man inte tuff.

Jag vandrar i ständig motvind efter en torsk och när jag vaknar på morgonen så studsar jag inte ut ur sängen och joddlar direkt.

Transportsträckan till nästa match är tuff och några extra rynkor under ögonen har man dragit på sig till dess.

Är inte längre en ung talang

Mer negativa tankar dyker upp och rynkor under ögonen kan också bero på att jag inte blir yngre med dagarna som går.

Jag fyller fan tjugoåtta år i år – vart tog alla åren vägen? Det var ju inte länge sedan man var den där talangen och den yngsta i laget.

Nu är det tvärt om.

Jag har växt upp med flera andra talanger som nu spelar i allsvenskan. Bojan i AIK är en sådan kille. Vi har spelat flera pojk- och juniorlandskamper ihop och upplevt många elitpojkläger tillsammans. Han har nu också växt upp, hans moppemustasch ifrån femtonårsåldern har nu förvandlats till grov skäggväxt.

En annan är Tobias Hysén som jag har spelat mot sen jag var sju år. På den tiden sprang han runt i Lindholmens svartvitrandiga tröja och förnedrade mig i Torslanda IK-målet.

Från moppemustasch till allsvenskan

Tobbe var då alltid Glenns pojk men nu är det annorlunda och det är Glenn som är Tobbes farsa i?stället.

Det är en jäkla resa vi har gjort ifrån moppemustasch och sjumannafotboll på Länsmansgårdens grusplaner till dagens allsvenska konstgräsplaner.Vart tog alla dessa åren vägen? Man får verkligen åldersnoja så här i förlustens dagar som rullar på.

Det underbara mitt i allt detta är att det snart är tid för en ny match och vem vet, efter den så kanske man är ”Simply the best” igen.

John Alvbåge