Bittert för alla – mest för AIK
Uppdaterad 2019-07-08 | Publicerad 2016-09-25
AIK fick bara med sig ett kryss borta mot Elfsborg.
Sportbladets Per Bohman var på Borås Arena och sammanfattar matchen i fem heta punkter.
Borås.
1. Elm, Eikrem och... Obasi
Han springer inte mest av alla. En god del av matcherna tillbringar Chinedu Obasi genom att såsa på gränsen till offside. Tittar man bara lite slarvigt kan han till och med uppfattas som lite... otränad.
Men väl i vindsnabb aktion, med bollen klistrad vid fötterna, behöver du knappast ett tränat fotbollsöga för att se storheten. Det finns bara en handfull spelare i allsvenskan – Rasmus Elm, Magnus Wolff Eikrem och Chinedu Obasi är tre exempel – som med individuella aktioner avslöjar att de egentligen hör hemma högre upp i den europeiska fotbollshierarkin.
Avsluten mot Elfsborg var typexempel på det. Den luftigt lätta och vältajmade bredsidevolleyn till 1–0 skvallrar om en spelare som utvecklat en kristallklar renhet i sina avslut. Någon minut senare tryckte han sig fram och placerade in 2–0 så naturligt som om vetskapen om ytan vid den bortre stolpen var inprogrammerad i hjärnan direkt från födseln.
2. "Man borde kanske ha tagit chansen med mig när man fick den"
Det är lätt att vara efterklok, särskilt som den evigt koleriske baksätesföraren man är i rollen som sportjournalist. AIK och sportchefen Björn Wesström agerade naturligtvis rationellt när de, försiktigt, gav sargade Chinedu Obasi ett korttidskontrakt under hösten.
Men visst kände jag redan inför derbyt mot Hammarby i slutet av augusti, efter en intervju med nigerianen, att det inte var ett lysande beslut. Obasi var oväntat uppriktigt och berättade öppet att han var besviken över det korta kontraktet, och att han skrivit på ett längre direkt om han bara fått chansen.
"Om hösten går bra så visar du ju att du förtjänar ett längre kontrakt?
– Så är det. Men då kommer det också finnas andra alternativ. Så här: man borde kanske ha tagit chansen med mig när man fick den", sa han då.
Obasi hade givetvis varit snordyr att säkra upp på två år även i somras, men inte så hopplöst kostsam som nu – när hela Europa förstått att han fortfarande håller hög internationell klass.
Sportchefen Wesström har redan meddelat att det – även om han inte gett upp hoppet – nästan blir omöjligt att behålla Obasi i AIK. Det känns givetvis bittert för alla oss som följer allsvenskan. Att bara få en förnimmelse av en klasspelare innan han försvinner.
3. Dörrvakten Per Frick
Elfsborg var sina vana trogen fina att titta på. Issam Jebali flöt fram med bollen, Viktor Claesson kombinerade löpstyrka med spelförståelse och resten av gänget spelade ungefär lika trevligt som vanligt.
Efter en timme kom Per Frick in och visade hur potenta Elfsborg kan vara om man blandar in lite elakartad smuts i vittvätten. Jag har tidigare beskrivit honom som en dörrvakt på planen: en Niklas Skoog med (rejält) sämre fotbollsegenskaper men köttigare targetegenskaper.
Han slängde sig våldsamt in i Patrik Carlgren var gång en lyra singlades in i straffområdet, puttade på Nils-Eric Johansson och skarvade på ett ljuvligt yxigt vis in 2–2 med kroppens minst estetiska kroppsdel: buken.
4. Ungdomarna ger säsongen mening, Elfsborg
Man kan ge upp. Resignera inför faktumet: det här har varit en medelmåttig säsong som inte är värdig föreningens status. För det går inte att argumentera mot att Elfsborg varit en av allsvenska största besvikelser under 2015. Och efter det konstaterandet bara slött sjunka ner i likgiltigheten inför nästa år.
Det har ett underpresterande Elfsborg undvikit tack vare två helt nödvändiga vitamininjektioner under sensommaren: Issam Jebali och satsningen på ett par egna talanger. Ibrahim Drezevic, Simon Olsson och Rami Kaib (de två senare startade mot AIK), alla födda 1997, har slussats in i A-lagsspel under september månad.
Ett utmärkt sätt att göra en annars menlös allsvensk höst i Borås relevant, och omvandla en hopplös situation till en framåtrörelse.
5. Supertalangen överglänstes
Det är mittfältssnidaren Simon Olsson som än så länge hyllats i lokalpressen, men i dag överglänstes han av jämnårige startdebutanten Rami Kaib.
Vänsterbacken var, för att tala flytande ytterbacksspråk, frejdig längs kanten och tvekade aldrig på att ta sig ner djupt på motståndare planhalva med vettiga löpningar.
Men mest av allt gillade jag att det öppnade för att spela Adam Lundqvist i en spelfördelande Miiko Albornoz-liknande roll som kreativt felfotad högerback. Inte alls dumt!