Bank: Ronaldo fick äntligen revansch
PARIS. Cristiano Ronaldo gick sönder, de blev sönderpressade i finalen, det enda lag de slog i EM var Wales.
Tror ni de bryr sig?
Kalla Portugal precis vad ni vill – själva kallar de sig europamästare.
Jag vet inte vad som krävs för att få människors sympatier, men Cristiano Ronaldo har haft svårt med det.
Han har varit för framgångsrik, för bra, för vacker. Det har pekats på filmningarna, på det plastiga. Har han inte hatats för sina styrkor har han bespottats för sin vekhet.
Det är kanske så här man vinner hjärtan.
Han hade väntat på det här sedan 2004, ända sedan han som tonårsvalpig supertalang var med och förlorade EM-finalen hemma i sin egen stad.
Och efter tolv år fick han inte ens chansen.
Portugisiska supportrar hade kantat vägen till Saint-Denis, franska fans hade stått som publiken i en bergsetapp runt den franska spelarbussen, Uefa hade höjt volymen till max, Zara Larsson hade sjungit för Europa.
Så kom Dimitri Payets knä.
Mark Clattenburg hade dömt engelskt i början av matchen, låtit Frankrike springa fram och över och ta över matchbilden totalt. Payet rusade in, Ronaldo föll ihop, försökte, fick knät lindat och föll ihop igen.
Till slut satt han där på planen.
Inget kunde trösta Ronaldo
En nattfjäril landade på hans kind, han tog av sig bindeln och satte den på Nanis vänstra arm. Och då kom tårarna.
Hela Stade de France applåderade honom, Didier Deschamps gick fram till båren och försökte trösta.
Det var inget överfall, ingen särskilt cynisk tackling, det var bara som det var:
En smäll som krossade en dröm.
Inga ord kunde trösta honom, inga vänliga gester eller ord. Han behövde en pokal.
Frankrike hade klivit in i den här finalen med tjutande däck och kört rakt över små portugisiska pojkar. Renato Sanches såg livrädd ut, José Fonte slog bort enkla passningar. På andra sidan hade Moussa Sissoko varit det allsmäktiga djupledsmonster som Newcastle köpt men aldrig sett, Girou och Griezmann hade pressat Rui Patrício med varsin nick, men efter Ronaldos skada var det som om matchen började om.
Frankrike hade inget att vara rädda för längre, vred ner aggressiviteten från tio till sex och lämnade lite luckor. Portugal hade ingen Ronaldo att leta efter, fick in Quaresma, gick över till 4-5-1 och började spela kombinationsspel.
För mycket tankar är farligt i fotboll.
Frankrike tänkte kanske på resan de gjort hit, på allt det här landet gått igenom, på kritiken de fått, valen de gjort och hur nära de nu var att komma fram.
– Attentaten var definierande för dem. De hade övertygelsen att de var tvungna att ge glädje till ett prövat folk, sa president Hollande före matchen.
– Låt oss dra nytta av det här ögonblicket och hoppas att det varar, sa premiärminster Valls.
Nu stod pokalen där för att tas, och då började Frankrike fundera.
Väckningen räckte inte
De väntade istället för att löpa, reflexsynapserna tog omvägar, de slutade presspela. Under tiden spelade Portugal som Portugal spelat, i väntan på den där enda Chansen som kan förändra allt.
Matchen flyttade från fötterna till huvudet. Det blev inte mycket till match.
Didier Deschamps försökte väcka dem genom att byta in Kingsley Coman efter paus. Coman är 20 år och har redan blivit mästare i Frankrike, Italien och Tyskland. Han tänker inte.
Med Coman inne blev det mer likt 4-4-2, mer djupledslöpningar och fart, fler avslut. Evra flyttade upp femton meter, Matuidi vikarierade som vänsterback. Coman slog ett inlägg som Griezmann nickade över, Frankrike blev farligare framåt.
Den sista halvtimman hade Frankrike fem riktigt bra målchanser, Portugal en.
De väntade bara på en hjälte.
De hade förväntat sig att Karim Benzema skulle haft den rollen i sommar, det var så Deschamps byggde sitt lag tills en skandal kom emellan och han fick tänka om.
Nära bli hjälte
Under matcherna de spelade före EM hånade hemmapubliken Olivier Giroud, han blev utvisslad och utbuad. Och han var ändå andraalternativet.
Med några få sekunder kvar av ordinarie tid vände tredjealternativet, André-Pierre Gignac, bort Pepe och skickade bollen i stolpens insida.
Fernando Santos hade gjort sina tre byten (in med Éder som centertyngd, in med Moutinho som regissör) tidigt, Deschamps hade ett kvar inför förlängningen.
Cristiano Ronaldo kom tillbaka, som ledare och lagkapten, han kramade Quaresma, klappade José Fonte på kinderna. Han ville ha den där pokalen, nu behövde han hjälp.
Frankrike hade sitt övertag, men saknade kreativa fötter när de skulle bygga spel och blev lite långsamma när de skulle ta sig fram.
Och Portugal?
De har längtat efter den här chansen i tolv år, och oändligt mycket längre än så.
De älskar sin fotboll mer än livet självt. Fem procent av Portugals befolkning är betalande medlemmar i Benfica, Sporting eller Porto. De har världens bäste agent, världens bästa scouter, några av världens bästa akademier och en av världens två bästa fotbollsspelare. De har väldigt ofta varit väldigt nära i väldigt många stora mästerskap.
Men de har aldrig vunnit något.
Fernando Santos blev mannen som sattes att vrida historien rätt. Han växte upp i Penha de França, ”Den franska klippan”, i Lissabon, skaffade sig sin cynism och erfarenhet i Grekland, och kom hem för att göra vinnare av förlorare.
Santos har vunnit nu.
Klev in som extra förbundskapten
Portugisisk fotboll bygger på fattigpojksöden, på immigranter som inte haft så mycket annat än sina fötter. Éder hade knappt ens det. Han kom till Portugal som treåring från Guinea-Bissau, med föräldrar som tvingades sätta honom i fosterhem eftersom de inte hade råd att ha honom hos sig.
Han var ingen.
Nu är han spelaren som gav Cristiano Ronaldo och alla andra allt de drömt om.
Det var tio minuter kvar av förlängningen när han fick bollen på vänsterkanten. Han brottade sig förbi Koscielny och avslutade hårt nere vid vänstra stolpen.
Éder har vunnit nu.
De sista minuterna stod Cristiano Ronaldo som en extra förbundskapten ute vid sidlinjen. Han hoppade, han ropade, han vevade med armarna, och när allt var över och EM var slut och en gravör satte sig ner för att skriva ett nytt namn i pokalen så grät han igen.
Han har vunnit nu, äntligen.