Lasse Sandlin: Det kan ha varit guldmålet

- men kom ihåg vändningen mot Malmö 1964, Djurgården

Fem poängs serieledning plus en match mindre spelad än värsta konkurrenterna... - nog såg det ut som ett möjligt guldmål, det 2-1, som Sammy "Vovven" Wowoah smekte stolpe-in mot AIK.

Visst kan Djurgården fortfarande förlora upp till 21 poäng på sina återstående sju matcher, och då skulle nog både Malmö FF och Hammarby passera, men sånt händer väl bara i teorin?

Icke!

Till och med större ledningar har tappats. Faktiskt med samma lag inblandade.

helskärm

Jag kommer att tänka på detta, då jag på Råsunda-läktarn ser Djurgårdens nuvarande ordförande Bosse Lundquist, 60, samtala med en av samma klubbs största ledare genom tiderna, 50- och 60- och 70-talets Gunnar Lundqvist.

Gunnar L skulle kunna berätta för Bosse L om guldåret 1964, då Malmö FF av en enig press utropades till segrare med fyra omgångar kvar att spela och en ledning på sex poäng före Djurgården och Örgryte i det system där det gavs två och inte som nu tre poäng för seger; omräknat till dagens system skulle MFF alltså ha haft en 9-poängsledning med endast fyra matcher kvar.

Alltså till och med större än den 8-poängsledning Djurgården i år skulle ha med sex matcher kvar, om man vinner hängmatchen mot IFK Göteborg borta 24 september.

Gunnar L skulle kunna berätta för Bosse L om hur MFF i tur och ordning spelade 0-0 mot Elfsborg, 0-1 mot Örgryte, 1-1 mot Örebro och i sista omgången förlorade 0-3 mot Norrköping.

Samtidigt som hans Djurgården vann 5-4 mot Norrköping, 1-0 mot Hälsingborg, 2-1 mot Degerfors och i sista omgången 4-1 mot IFK Göteborg.

Feldömd straff avgjorde

3-1 hade inte räckt i slutmatchen, ty då hade MFF blivit mästare på de inbördes mötenas 1-0 och 0-0.

Det avgörande 4-1 kom på straff i sista minuten, guldskytt Bernt "Sump-Hugo" Andersson, sedan Leif Eriksson fällts av IFK-backen "Tidan" Johansson - som tv-bilderna sedan visade klart utanför straffområdet.

"Sump-Hugos" kommentar på frågan om det rätta med straffen är klassisk:

- Fel dömd. Rätt slagen!

Ingen underhållning

Än återstår det många matcher till sista omgången den 26 oktober, men nu har Djurgården i alla fall vunnit den första av fem svåra septembermatcher.

Ändå fick vi inte heller nu se något av den vackra underhållande fotboll som Djurgården tidigare skämt bort oss med i några säsonger.

Som tränaren Sören Åkeby sa:

- Det var ingen stor match. Men vi sa, att vi behöver inte stå för något skönspel. Vi skulle ta tre poäng. Det gjorde vi.

Djurgården radar upp segrar. Sex raka nu - Örgryte 3-0, Örebro 3-0, Elfsborg 2-0, Enköping 3-2, Landskrona 3-0, AIK 2-1 - och förutom efter Öis-segern, så har det låtit likadant varje gång.

Sören Åkeby och Zoran Lukic har mer eller mindre fått be om ursäkt.

Inte för segrarna, det finns ingen anledning, utan för att man inte bjudit på någon underhållande fotboll.

Det är också ett mått på överlägsenhet. Liksom att man i Geert den Ouden har en spelare som gjort mål i alla sina sex matcher.

Men Kim Källström verkar ha tappat sitt skott, och denna kväll kom inte heller Andreas Johansson loss samtidigt som ytterbackarna stannade kvar på egen planhalva.

Lite synd kan man väl också få tycka om AIK, där paret Daniel Hoch - Martin Åslund hade några riktigt vackra flygande anfall - av gammal djurgårdstyp, om uttrycket tillåts... - men där det under 90 minuter bara blev två skott på mål.

AIK verkar på rätt väg, om nu inte förändringen bara berodde på att det var ett derby.

Sånt kan man aldrig riktigt veta med derbyn.

Lasse Sandlin