Pengar i fotboll är inte allt – bara nästan

Parma FC är till salu. Tomas Brolins gamla fina klubb bjuds ut till reapris, men de heta köparna lyser med sin frånvaro. Har Serie A tappat stjärnlystern?

Finns det någon Roman Abramovitj där ute som har lite småpengar över? En av ligans mest sympatiska klubbar kan bli din.

Ett fynd!

Parma Football Club värderas till någonstans runt 200 miljoner kronor och konkursförvaltaren Enrico Bondi är inte ens ute efter högstbjudande.

Han ställer andra krav på Parmas blivande ägare. Bondi är ute efter italienska eller utländska intressenter som är finansiellt solida och pålitliga och som garanterar att de kan och vill driva klubben och göra de nödvändiga investeringarna i minst två säsonger.

Finansskandal

Detta är med andra ord en ovanlig försäljning i italiensk fotboll. Men Parma är en bränd klubb. Vid årsskiftet 2003–2004 drogs den med i ägarkoncernen Parmalats otroliga kollaps, en av de största finansskandalerna i världen någonsin.

Det visade sig ganska snart att det var tomt i fotbollsklubbens kassor också. Parma Associazione Calcio tvingades gå i konkurs. Ur askan steg Parma Football Club, med betydligt mindre resurser och rejält nedskruvade målsättningar, jämfört med Brolins, Zolas och Adrianos gamla klubb. Påföljande säsong var Parma farligt nära att glida ner i Serie B, trots 15 goda år i ligan och Alberto Gilardino i anfallet.

Pengar är alltså inte allt i dagens italiensk fotboll. Bara nästan.

200 miljoner är ett väldigt billigt pris för en klubb i Serie A, även om den ligger i nedflyttningszonen.

Så var är då alla stenrika ryska oligarker, alla hugade italienska affärsmän, alla oljeprinsar, diktatorssöner och alla andra potentiella köpare?

Var är de som vill förverkliga sin pojkdröm att äga världens största fotbollsspelare, skaka hand med dem och äta middag med dem, ringa och störa dem på deras jättehemliga mobilnummer, höja dem till skyarna och förödmjuka dem?

Fetaste plånboken

Var är de som vill gå på stjärnornas vräkiga fester i förvissningen att de själva kan bjuda på ännu vräkigare fester och, sist men inte minst, alla som vill bygga upp goodwill kring sig själva? Alla som vill ha tiotusentals fans som älskar dem därför att de har världens fetaste plånbok och som kanske sedan är redo att stödja dem i ett val eller någon viktig affär eller vad det nu kan vara??

Senast en nykomling kom in som ägare i Serie A var 2005. Då köpte den framgångsrika uppstickaren i Italiens förlagsbransch, Urbano Cairo, Torino Calcio. Cairo var lärjunge i Silvio Berlusconis företag i början av 1990-talet. Nu har han tagit efter sin ”maestro” även inom fotbollen. Kanske hoppas även Cairo på en politisk karriär i framtiden, med fotbollen som språngbräda.

Men efter Cairo har de karismatiska köparna lyst med sin frånvaro i italiensk fotboll. Samtidigt har ”il calcio” genomgått sin värsta skandal någonsin (Moggiopoli) och åskådarna på arenorna blir allt färre. Kan det rent av vara så att ”il calcio”, trots VM-triumfen, har fått en så hård törn att storfinansen drar öronen åt sig?

Shoppingcenter

Faktum är att intresset kring Parma verkar mycket ljumt. I går dementerade Formel 1-managern Flavio Briatore å det bestämdaste ryktet att han vill köpa Parma.

Hetaste kandidaten är därmed Veronas förre ägare Giambattista Pastorello. Han var generaldirektör i Parma på Brolins tid. Pastorello kanske lever upp till konkursförvaltarens villkor, men knappast till att göra Parma till en ny komet i ligan.

För det behövs jättemycket pengar och högkommersiellt sinnelag. Marcello Lippi, förbundskaptenen som vann VM-guldet med gli azzurri i somras, är en mycket osentimental person. Han har följande recept för att fylla de italienska arenorna igen:

Shoppingcenter! Biografer och restauranger på stadion. Då kommer åskådarna. Spelet är bara en ingrediens i den totala shoppingupplevelse.

Säger Lippi.

Mannen som vann VM.

Vart är vi på väg?

Kristina Kappelin