Bank: Borde ni inte lärt er, Djurgården?
Om man ska ge sig ut på spökjakt krävs rätt sorts vapen, rätt sorts mod och rätt sorts metod.
Visst, men framför allt måste man förstå hur spöket ser ut.
Djurgården försökte spela sig igenom ett derby. Hammarby släppte helvetet löst och åkte med till tre poäng.
Serieledning och målorgier är en sak, de räcker ändå inte till att måla en stad i blå ränder.
Djurgården mår bra, bättre än på länge, men de visste ju att de förr eller senare skulle hamna just här, inför nittio minuter som handlade mer om att driva ut demoner än att dribbla förbi motståndare.
Det hade gått elva korta matcher och fem långa år sedan de vann ett derby senast, det finns evigheter som är kortare än så.
Så hur skulle de hantera det?
Blott Stockholm Stockholms derbyn har, på gott och ont. Nio gånger av tio är det som att hoppa upp på rodeotjuren och försöka göra så gott man kan av det lilla man får.
Borde ha lärt sig
Man kan tycka att Djurgården borde lärt sig det vid det här laget.
Istället signalerade både laguttagning –lille Toni Kadewere på innermittfältet, tunge Marcus Hansson kvar i backlinjen – och spelidé att Pelle Olsson ville försöka tämja tjuren genom att prata lugnt och fint och vagga den till sömns.
Djurgården ställde upp lågt i sitt raka 4-4-2, försökte metodspela sig fram med sina kantknattar utan större risker.
Under tiden hoppade Hammarby upp i sadeln och åkte med.
De har inte seriens snyggaste mittfält, men det delas inte ut den sortens poäng i derbyn, och i skyttegraven är det ganska behagligt att vara tre mot två på mitten. Det är ganska skönt att ha en enkelt (och lysande) spelande Philip Haglund som gör en sak rätt och noll fel, det är ganska nyttigt att ha Erik Israelsson som patrullerar luften och fyller på när det bränner till i straffområdet.
Det kan till och med vara ganska avgörande att ha en thailandsbrasilianare som struntar i de stora mönstren och ser till att skicka bollen i mål så enkelt som det bara går.
Efter elva minuter vann Fredrik Thorsteinbø (utmärkt på att kombinera frenesi med bollugn) en fysisk kamp med den mjuke Seon-Min Moon, och via Israelsson hamnade bollen hos Alex, som rakade in 1–0.
Det var inte bara ett mål, det var signifikativt för hela sättet att närma sig matchen.
Svårare utan Walker
Djurgårdem var upptaget med att få grammatiken rätt, och utan Kevin Walker var det enormt mycket svårare.
Man vinner inte den här sortens matcher med underlägsna mittfält, man vinner dem inte med förlorade dueller, och man vinner dem verkligen inte med ett avslut på mål på 90 minuter.
Hammarby brydde sig inte om att fundera så mycket. De hade sitt övertag på mitten, de var fysiskt överlägsna på kanterna – särskilt mot en katastrofalt svag Dif-vänsterkant – och de behövde inte bry sig så mycket om huruvida Mathias Ranégie vann en nickduell eller tre, eftersom ingen fanns där för att samla upp smulorna.
Före paus fick vi dubbla målvaktsmissar, Sam Johnson skickade in 1–1 efter hörna och Alex halvträffade en volley förbi Høie. I andra halvlek lyfte Pelle Olsson upp sitt försvarsspel tjugo meter, men utan att få särskilt mycket mer effekt av det än att det blev ännu mer intensivt, ännu mer slumpartat.
Om det var bra fotboll?
Hammarby var inte särskilt intresserat av den frågan, de var mer inne på att ta hand om den fotboll som då och då bröt ut mitt i kaoset.
Om Omar Colley fipplade i eget straffområde högg Alex fram ett friläge. Om Smárason råkade skicka ett inlägg i stolpen var Erik Israelsson där och smällde in returen i mål.
Spelar för sig själv
Alex är den sorts brasiliansk spelare som Nanne Bergstrand lärt sig känna igen och hantera. Han spelar för sig själv, han fattar felbeslut och rätt beslut, men han fattar hela tiden beslut med ett självförtroende och en bolltouch som gör att det händer saker.
Och Erik Israelsson?
För sju månader sedan låg han utslagen i just det där straffområdet efter att ha avgjort ett derby, nu rusade han runt och firade efter att ha avgjort ett derby som kan komma att betyda mycket mer än tre poäng än Hammarby.
Nej, de var kanske inte särskilt vackra, men de gick rakt in i striden. När de kom ut hade de vunnit ett mittfält och ett derby och vuxit ett par meter.
Derbyspöket lever. om Djurgården vill ändra på det måste de börja med att förstå hur det beter sig.
Jo, det är speciellt med stockholmsderbyn. Det är speciellt med matcher som den här. För trycket, för en inramning som i mångt och mycket är mil över vad spelet på planen förtjänar.
Men det är också speciellt med en miljö där ett hundratal huvkillar gör rusningar över en sittplatsläktare före avspark, där psykotiskt påverkade män försöker slå arbetande journalister på käften på läktaren eller där allt slutar med vilt internslagsmål på ståplats.
Jag har slutat intressera mig för våldsmännen, de är en polisiär fråga som påverkas polisiärt.
Banderollen i Madrid...
Vad kan man säga om resten, om underbyggnaden och miljön?
Man kan säga att Madrid-derbyt på Vicente Calderón i höstas inleddes med att Real Madrids supportrar vecklade ut en enorm banderoll för att hylla legendaren Ignacio Zoco: Máxima rivalidad, nunca violencia. Maximal rivalitet. Aldrig våld.
Skulle det ens vara möjligt i Stockholm? Ser kulturen ut så?
Medan polisen gör sitt kan vi andra fundera på det.