Bank: Bäst av alla i gruppspelet – nu fick de inte luft
Som en stor tänkare en gång sa: Mål förändrar matcher
PARIS. Som en stor tänkare en gång sa: Mål förändrar matcher.
Och inte bara det.
Ibland behövs de faktiskt för att det ska bli match över huvud taget.
Vi behöver väl inte säga det till Zlatan Ibrahimovic, men det gör det inte mindre sant:
Det var svårt att missa EM, det var ännu svårare att missa att gå vidare från gruppspelet, så när slutspelet väl drog igång ökade insatsen från lite till allt.
Säg så här:
Det fick sina följder.
Portugal har spelat Cristiano Ronaldo-fotboll (det fungerade inte alls), de har spelat kollektivfotboll (det fungerade lite bättre), men framför allt hade de inte vunnit en enda match när de gick in till åttondelsfinalen mot ett sprudlande, skrämmande Kroatien.
Alltså bestämde de sig för att ta avväpna Kroatien först, och se hur mycket spel som fanns över åt dem sedan.
Portugal ställde upp sig i 4-4-2, med förstalinjen på mittplan, och såg till att inte sätta en fot fel. De gjorde det bra, det var inte det. Det blev bara inte så mycket till match alls.
Luka Modric fick sjunka hem till quarterback-position och försöka spela långa bollar mot ingen yta alls. Rakitic blev nersparkad så fort han kom nära bollen. Perisic fick inte de där löputrymmena han älskar, och längst fram sägs det att Mario Mandzukic spelade.
För studenter i taktikskolan var det mumma.
För de som tycker att fotboll behöver någon form av blodomlopp var det ingenting.
Cacic och lekte arga leken
Noll skott på mål, inga vassa målchanser, bara två lag som tog brottargrepp på varandra och väntade på vilka som skulle tappa andan först.
Två dagar innan Leo Messi har chansen att ta sin allra första seniortitel med Argentina sprang Cristiano Ronaldo runt och längtade efter… ja, inte en titel, men i alla fall en boll.
När Fernando Santos ärvde Portugal efter Bento hade han ett par utmaningar att ta tag i. Han behövde bota den eviga avsaknaden av en nia, en central anfallare. Han skulle leta upp en playmaker och generationsväxla i mittförsvaret.
Det han gjorde var att vrida tyngdpunkten från Porto till Sporting. Laget han skickade ut mot Kroatien bestod till åtta elftedelar av produkter från Alcochete-akademin, den som Sporting öppnade för fjorton år sedan och nyligen investerade ytterligare 40 miljoner i.
Det har ju varit värt pengarna. Rui Patrício, José Fonte, Nani och Ronaldo utbildades där. Hela mittfältet också. De spelade synkroniserad fotboll mot Kroatien, den var bara inte särskilt konstruktiv.
Santos började med 4-4-2, gick över till 4-5-1 efter paus (dundertalangen Renato Sanches in) och växlade till 4-3-3 mot slutet.
På andra sidan stod den kroatiske fotbollsmagistern Ante Cacic och lekte arga leken. Han är kanske precis den ledare som behövs i ett kroatiskt kaos, lugn och trygg, bekant med spelarna från Dinamo och Lokomotiv.
I gruppspelet var Kroatien bäst av alla, nu fick de inte luft.
Till slut gjorde Cacic det givna bytet, in med Kalinic och ut med den likbleke Mandzukic, men det blev inte särskilt mycket vassare av det.
90 minuter, 105 minuter, noll avslut på mål, noll målchanser. Om himlen verkligen är en plats där inget någonsin händer (som David Byrne sjöng) så var det här himmelskt.
Ronaldo har inte gett upp
Vida – spelaren som Cacic en gång sparkade ut på gatan i Vukovar efter att han öppnat en öl i spelarbussen – nickade över ett par gånger. Nani borde kanske fått en straff. Men det dröjde en bra bit in i förlängningen innan Kroatien skrapade ihop ett par riktigt vassa målchanser, och det dröjde 117 minuter innan vi fick se ett avslut på mål.
Det gick in.
Renato Sanches drev upp ett anfall, bollen hamnade hos Ronaldo i öppet läge, Danijel Subasic halvräddade och Quaresma – fostrad på Alcochete – nickade in 1–0 i öppet mål (med huvudets utsida, om ni undrar).
Det var inget vackert mål, det var ingen vacker match, men det var Portugal snarare än Kroatien som bestämde hur den skulle se ut.
Vida skickade den sista kroatiska chansen utanför, Darijo Srna grät som ett barn när allt var över.
Portugal har alltid fått kritik för sin brist på vinnarmentalitet, men den som tittat på slutspelsträdet vet att de har en hyfsad chans att svara på den kritiken nu.
Leo Messi kanske får lyfta en buckla snart. Cristiano Ronaldo har inte gett upp han heller.