Bergström: Vad f-n ville Super-Bos järnkaminer?

Kristoffer Bergström

Vann premiären efter en perfekt genomförd bortainsats

Örebro. Tretusen tillresta supportrar fick det att låta som att Djurgården hade hemmaplan på Behrn arena.

Men det såg inte ut så.

Pelle Olssons lag vann premiären efter en perfekt genomförd bortainsats.

På E18 utanför Örebro, i höjd med trafikplats Skölv, hänger ett vitt lakan. I slarviga bokstäver ställer det en fråga: Vem fan vill bo i Örebro?

Inne på Behrn arena, halvtimmen före avspark, har meningen tonsatts av bortafansen. Med ryckig frasering ställer de sin fråga: vem fan/vill bo/i Örebro?

Läktarsång har hörts i Sverige sedan 20-talet men lät inledningsvis som kyrkokörer. På 30-talet blev tonen aningen grövre och det fulare syskonet läktardissen föddes. Upprinnelsen sägs ha varit i Gotland på 30-talet där Stockholmsfansen gav hals i den nyskrivna trudelutten "vi har sett Visby, nu ska vi spy" (läs det igen, läs snabbt, så hör du). Traditionen har sedan dess förfinats och kommit att älskas.

Och här kan jag ha fel. Men kanske är det just i beröringspunkten mellan gammalt och nytt, mellan text i historieböcker och på lakan, som allsvenskan är som finast. Omgång 1, år 2016, sjuan mot elvan i maratontabellen. ÖSK med en amerikansk 21-åring som heter Hines-Ike och en svensk 32-åring som heter Gerzic i truppen. Djurgården med en snusgubbe från Haugesund och en ingenjör från Nairobi. Människor som har allt och ingenting gemensamt.

Inför fullsatta läktare och bombastiska tifon (ÖSK hedrade sin bortgångne målvakt Anders Karlsson) rullade spelet i gång. Båda lagen spelade 4-4-2, men där slutade likheterna.

Löpning explosiv – nicken otagbar

Alexander Axén har förfinat fjolårets spelidé, nu är den så tydlig att den hade kunnat tryckas upp på områdets infotavlor: välkommen till Örebro, staden där sportklubben börjar anfallen med att Rinne rullar till Gerzic.

Från innermitten rullade farbror Nordin runt med sin backlinje medan den offensiva kvintetten tog plats längst fram och väntade på instick och crossar.

Sådär höll det på medan Djurgården mer spelade på chans, på enskilda spelares kreativitet, på Moons kvickhet, Berntsens fot, Ranégies tyngd. Första tjugo minuterna såg det förvirrat ut: vad fan ville Super-Bos järnkaminer i Örebro?

Gästernas ledningsmål var knappast ett resultat av att Djurgården kollektiv lyfte sig, utan av att två spelare för en sekund synkade i sina spetsegenskaper. Berntsens hörna var utsökt, Sam Johnsons löpning explosiv, nicken otagbar. 1–0 i minut 24.

Resten av första halvlek var spelmässigt lik öppningen, Rinne fortsatte kortpassa djärvt, men någonstans kröp sig misstron på i hemmalaget. Här höll de boll och formerade sig, så varför kom inte chanserna? Var de genomskådade?

Omar Colleys 2–0 var halvt logiskt och halvsnyggt. Men för matchen spelade det mindre roll eftersom ÖSK, med en strålande försäsong i ryggen, inte mäktade med att skapa en enda kvalificerad målchans. Gerzic var ett enda ljus i ett vittsvart mörker, men till slut började han skyffla raka långbollar mot en chanslös Crespo Kamara.

”Klassiskt bortaplansvis”

0–2 till Djurgården borta mot Örebro är en prima skalp. Laget bör fortsatt fundera över hur mittfältet ska bete sig för att låsa fast bollen och skapa chanser, men med så kreativa och varierade anfallare (Ranégie, Johnson, Olunga och Jawo fick alla speltid) behöver de inte oroa sig för att någon hugger därinne i straffområdet.

Och defensivt?

I träningsmatchen mot Örebro i januari släppte Djurgården in fyra mål på en halvlek. Den här gången höll en snusande norrman en glasklar nolla mot ett tippat topplag. Han gjorde det med hjälp av ett brutalt, elakt och intelligent defensivt arbete. Det var fruktansvärt imponerande. Eller som Pelle Olsson sa efteråt, med sin egen version av att vara lyrisk:

– Vi genomförde matchen på klassiskt bortaplansvis.