Diamant: Sluta sparka tränare
Jag visste att det skulle bli läge för den här krönikan.
Ni är så förutsägbara, svenska klubbar.
En fotbollstabell innehåller ett antal lag.
Ifall serien består av 16 lag består också tabellen av 16 lag som fördelar sig på de olika tabellpositionerna. Något lag måste vara bäst och i allsvenskan belönas det laget med SM-guld när serien har spelats färdigt.
Så här långt tror jag fortfarande att alla är med mig.
I allsvenskan åker lagen som är sämst och näst sämst ut. Eftersom alla lag inte kan vinna måste några lag vara sämst och näst sämst. Alla är väl med mig?
Vänta! Nu tror jag att jag tappade några. Är det vissa personer som fattar beslut i våra allsvenska klubbar som inte längre hör mig?
Besluten hjälper inte
Spelare vars tränare precis fått sparken har lite av ett standardcitat. ”Det är så det funkar i den här branschen. Vi ska vara proffsiga, blablabla”.
Tränare säger det också. ”Jag är inte bitter, jag vet hur branschen är”.
Men måste branschen verkligen vara så här?
Missförstå mig inte. Jag säger inte att någon klubb ska nöja sig med att vara sämst i sin serie. Ingen ska vara glad över det. Men kanske skulle de inblandade kunna bli lite gladare om de fattade mer välgrundade och långsiktiga beslut som kan öka chansen för en överprestation sett till ekonomi och spelartrupp.
De senaste decennierna har det blivit naturligt att sparka tränaren när det går dåligt. Men tänk om det egentligen borde vara tvärtom? Man kanske ska behålla sin tränare just för att det går dåligt.
Säsongen 2022 inledde Degerfors allsvenskan med att förlora sex raka matcher och hade 1–16 i målskillnad. För sportchefen Patrik Werner var det däremot inget snack om saken: tränarna Tobias Solberg och Andreas Holmberg skulle få fortsätta spela fotbollen de trodde på. Resultatet blev en 13:e-plats och nytt kontrakt, vilket jag tvivlar på att det blivit ifall Patrik Werner sparkat sin tränarduo.
Förra säsongen fick Christer Mattiasson fortsätta leda Sirius trots nio raka matcher utan seger i början av säsongen. Slutplacering i allsvenskan: åtta + klubbrekord i poäng.
Bästa exemplet av alla i närtid? Kanske Jimmy Thelin. Han var ifrågasatt av folk utifrån under sina första två år i Elfsborg, men klubbchefen Stefan Andreasson var envis och Elfsborg blev ett topplag under tredje året.
Men hallå! Varbergs Bois har ju en ny tränare nu. Laget har lyft från botten av superettan med tre raka segrar sedan Roar Hansen tog över, säger någon kanske nu.
Ja. Det går absolut att langa fram anekdotisk bevisföring, som jag precis gjorde mig skyldig till, för att understödja sina egna teser. Därför känns det relevant att lyfta fram forskning som gjorts i ämnet.
En portugisisk studie har slagit fast att klubbar i La Liga, Serie A och Premier League som sparkade sina tränare till följd av dåliga resultat mellan år 2005 och 2020 inte fick någon kortsiktig resultatmässig förbättring jämfört med klubbar som valde att behålla sina tränare i samma läge.
En belgisk studie som analyserat 8 392 fotbollsmatcher såg ingen kortsiktig förbättring av resultat efter att klubbar avskedat sina tränare och detsamma gäller en masteruppsats på KTH som analyserat matcher i allsvenskan och superettan.
Känns som ett straff
I en fotbollsvärld där kutymen vid dåliga resultat är att sparka sin tränare krävs mod för att inte göra det. Men hittills har lämnat sina allsvenska klubbar under den här säsongen och åtminstone tre av dessa får räknas som regelrätta ”sparkningar”.
Efter måndagskvällens förlust mot Västerås SK skickade Halmstads BK:s supportergrupper ut en kommuniké som krävde tränaren Magnus Haglunds avgång.
”Vi är på väg rätt ner i superettan, vi måste göra vad vi kan. Hellre att vi agerar och åker ur än att göra ingenting med samma resultat”, skrev supportrarna.
Att vilja göra något – agera. En rimlig känsla att ha som supporter (jag vet hur det känns, jag har själv en klubb lite för djupt inne i mitt hjärta) men en problematisk spontan känsla att få som klubbledare.
Med ett gäng studier att luta mig mot vill jag hävda att den enda anledningen till att sparka sin tränare bör vara långsiktiga resultat. Att en klubb genom en noggrann analys helt enkelt kommit fram till att tränaren är för dålig på sitt jobb. Att tränaren inte kan få spelarna att spela den typ av fotboll som föreningen vill. Att spelarna inte kommer utvecklas.
Resultaten i de senaste matcherna kan inte vara ett argument för att göra sig av med en tränare ifall man i grunden tror på tränarens kompetens. I sådana fall känns det mest som ett straff mot tränaren – vi sparkar dig på grund av de här förlusterna.
Men det är bara klubbarna som straffar sig själva. För det hämmar definitivt den långsiktiga utvecklingen att hoppa mellan tränare.
Två på en vecka
Nu är jag för dåligt insatt i Halmstads BK:s och IFK Värnamos styrelserum för att veta hur diskussionerna gått. Men en stark, stark misstanke är att resultaten i de senaste matcherna kan ha med saken att göra.
När IFK Värnamo kommunicerade att huvudtränaren Anes Mravac och assisterande tränaren Vedran Vucicevic skulle lämna gick klubben inte in mycket djupare på frågan än så här:
”IFK Värnamos styrelse har beslutat att byta tränarstab för föreningens representationslag på herrsidan.”
Sedan hävdade Anes Mravac att beslutet togs över huvudet på den sjukskrivne succésportchefen Enes Ahmetovic. I en intervju med Fotbollskanalen undrade Mravac var styrelsens panik kom ifrån.
Under tisdagen var det Halmstads BK:s tur att berätta att Magnus Haglund och Pelle Olsson fått sparken efter ”diskussioner i klubbens styrelse”.
– Beslutet var inte enkelt, men nödvändigt för att säkerställa lagets och klubbens fortsatta utveckling och framgång, säger HBK:s ordförande Pelle Nilsson.
Han påpekar också att klubben ”verkar i en resultatorienterad bransch”.
Vilka är ni?
Precis, Pelle, det är det jag menar.
Jag själv vet för lite om situationen i Halmstads BK för att kritisera just dig eller beslutet kring Magnus Haglund. Det kanske var rätt? Men jag vet att personer med mandat att fatta vissa sportsliga beslut borde låta bli, just eftersom det är en resultatbaserad bransch.
Mycket har gått framåt i fotbollen de senaste åren. Analys, scouting, GPS-system och allt möjligt. Kompetensen på personerna som fattar beslut i klubbarna har däremot inte gjort det överallt. För vilka är ni egentligen som fattar besluten?
Jag tvivlar inte på att den nyss nämnde Pelle Nilsson har en fantastisk bakgrund som företagare och entreprenör inom transport-logistikbranschen, men jag tvivlar på att vissa styrelserum vet vad de håller på med.
I måndagens allsvenska sändning var Max expert Alexander Axén inne på samma sak. Han kallade styrelserummen för ”boven i svensk fotboll”. Han menade att näringslivsmänniskor som är vana vid framgångar och snabba beslut har för mycket inflytande över frågor som de inte har koll på.
Mitt (och kanske även Axéns) råd till alla styrelserum som vill lägga sig i en tränares framtid är att delegera beslutet till de anställda i klubben som har fotbollsmässig kompetens.
Någon måste komma sist
Jag fattar att det är så här man gör, det är inget unikt med svensk fotboll att tränare sparkas. I Premier League försvinner de ännu snabbare efter dåliga resultat.
Visst, föreningsmodellen är unik i Sverige men ute i Europa kan en amerikansk företagare bestämma att Chelsea ska sparka två tränare på ett halvår. Fel personer tar beslut i fotbollsfrågor och gör sig av med tränare överallt, det är inget specifikt för allsvenskan.
Men varför måste svenska lag sparka tränare bara för att man gör det ”där ute”? Sluta straffa tränarna, det hjälper inte! Även om det känns som att man ”gjort något” när beslutet fattas.
Och ärligt talat, styrelsen i HBK och Värnamo.
Hur många lag förväntar ni er ska vara sämre i allsvenskan, sett till ekonomi och trupp?
Någon måste komma sist. Det är essensen i idrott, det är inte tränarens fel.