SVT dunkade VM-94 en bra bit över ribban

Klas Lindberg: Varför ställdes inga frågor om tuppandet mellan Dahlin och Brolin

SVT hade straffspark och borde ha fokuserat på Ravelli.

Istället gjorde man en Håkan Mild.

Första avsnittet av "Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer" var till stora delar en besvikelse.

Förväntningarna var för höga. Jag hoppades på en ESPN:sk "30 for 30"-upplevelse. Ett rejält omtag av vår största sportupplevelse i tv. En film som skulle borra ner sig i historien, gräva inifrån och utifrån, för att berätta en större historia och ta sig an Sveriges framgångar ur ett nytt perspektiv.

Jag blev besviken eftersom resultatet blev som ett jättelångt "Mästarnas mästare" – utan tävlingsinslag. Det var en utdragen intern reunion.

Jag var i helgen på en återträff med min gamla skolklass. Det var en tidsresa. Alla återtog sina gamla roller blixtsnabbt – som om ingenting hänt sen sist. Spillevinken försöker vara lika rolig, coola killen vill imponera, det gamla tjejbästisarna börjar viska.

Samma fenomen drabbade 94-gubbarna.

Kaptenen tog kommandot

Lagkapten Jonas Thern tog kommandot, kom med "skönt tugg", gliringar och "rapp med handuken i duschen"-kommentarer. Grabbarna garvade. "Lille" Henke satt tyst och log försiktigt. Ravelli spexade. Kamratgårdsumgänge.

Jag var besviken för nu skulle det mysas och hyllas och bekräftas. Endast.

Jag satt och önskade att en Anna Odell skulle dyka upp, någon som hade ställt tuffa frågor, grävt lite i skiten, brutit upp sanningarna. Varför ställdes inga frågor om tuppandet mellan Dahlin och Brolin? Vad säger bänknötarna? Stefan Rehn? Utmobbade Anders Limpar som tidigare varit frispråkig – vad hade hänt om han kommit in till kaffet där vid mysiga middagsbordet för att leverera sanningar?

Den enda svärtan som fick plats på ett hörn handlade om Klas Ingesson, den enorma Klabbe, som lider av cancer och vars öppenhjärtighet grep tag i oss och i de gamla lagkamraterna. Det var starkt - men hade inte mycket med själva bronssommaren att göra.

Efter att ha sett andra delen av "Bronshjältarna" är jag dock något nöjdare med filmarnas jobb. För nu tog de mig skickligt åter in i de mest dramatiska delarna av den där fantastiska sommaren – och som man inte kan göra annat än kapitulera inför.

Härlig och nördigt om frisparken

Vi fick: En härligt nördig genomgång av Frisparksvarianten. Bekräftelsen att Brolin egentligen var lagets store ledare i sin tjurighet, sitt drivande. Detaljerna som att Henke tog en snus (Grov!) innan han slog in sin straff i kvarten. Se Tommy Svensson berätta om sin nyvunna puls åter på plats vid sidlinjen på Stanford Stadium.

Fortfarande saknade jag utifrånperspektivet. Vad säger Dunga i dag om matcherna mot Sverige? Vad har en Hagi för bild? Och den olyckliga straffskytten Miodrag Belodedici – i kontrast mot Ravellis öde?

Så mot slutet trädde ju sakta den stora berättelsen fram som på ett silverfat: Thomas Ravellis kamp för att få respekt. Att bli erkänd. Hur den där straffräddningen vände upp och ner på hans liv. Det var en berättelse god som någon ur "30 for 30"-film.

Dokumentären hade blivit ännu starkare och intressantare om filmarna vågat lämna trygghetsmyset en aning, valt en vinkel och berättat om Sveriges väg fram till bronset genom Ravellis personliga resa.

Hans kamp var Sveriges kamp. Det hade kunnat bli en fantastisk film.

Nu lämnas man med känslan av att SVT dunkade VM 94-straffsparken en bra bit över ribban.