FRÄNDÉN: Till slut var det ingen slump
BARCELONA. Barcelona rörde runt i tombolan som är deras startelva och det blev utdelning på flera håll i kvällens Champions League-lotteri.
Zlatan Ibrahimovic fick täppa till truten på Camp Nou och Luis Suárez fick göra vad han lovat länge.
Men när de personliga vendettorna och trolleritricksen var över vann Barcelona matchen utan hjälp av slumpen.
Hela den franskspanska fotbollsvärlden, om det nu finns en sådan, hade ju förstamötet i relativt färskt minne. Det var en sprakande, sprudlande klang- och jubelföreställning och den slutade med seger för PSG.
Luis Enrique har tränat Barcelona i lite drygt ett halvår och rört runt så mycket han orkat i startelvan sedan dess. I går gjorde han sitt antagligen djärvaste drag hittills och ställde upp en såpass oortodox elva att det länge var oklart om det var en elva alls. Men visst, med tre försvarare, med anfallaren Pedro som vikarie i ett fyr- eller femmannamittfält, beroende på hur man valde att läsa honom, och med lirare som Jordi Alba, Ivan Rakitic och – för all del – Xavi Hernández på bänken.
Laurent Blanc resonerade annorlunda och ställde ut elva alldeles väntade spelare på planen.
Fokus på försvar
PSG:s tränare hade förvisso dagen före match förklarat att fokus skulle ligga på att försvara sig mot Barcelona, ett oavgjort resultat räckte ju för att PSG skulle vara vidare som gruppetta till åttondelsfinalerna. Men mer än något lät Laurent Blancs taktik som lätta dimridåer. Det går inte att åka till Katalonien och bara slå bort boll, det har bara José Mourinhos Inter lyckats med i modern tid och det är för dåligt statistiskt underlag att stödja sig mot.
Men jo. Efter fem minuter stod det väldigt klart. PSG skulle inte röra bollen om den inte kom deras väg. Och då är ju inte Barcelona ett lag som direkt brukar opponera sig.
Du skola alltid ha mer boll än motståndaren, är som bekant ett av klubbens tio budord och man behöver inte leta länge i den katalanska katekesen för att förstå moralen bakom.
Luis Enrique har kanske byggt om en aning i ideologin, för att hans lag ska spela lite snabbare och passa lite hårdare, men i grunden respekterar han förstås tanken om att hålla bollen inom laget eftersom det var så han själv lärde sig och eftersom det är så man spelar fotboll här.
Det var under de omständigheterna som Zlatan Ibrahimovic helt utan förvarning drog in 1–0-målet för gästerna, efter fint förarbete av Lucas och Matuidi. Ibrahimovic har varit tillbaka ett par gånger på arenan där han tillbringade olyckssäsongen 2009/10, men det var inte förrän i kväll han fick göra mål här på sina gamla lagkamrater. Och en liten stund vred hela Camp Nou på sig i en kollektiv gest av obehag. Några minuter senare hade pålitlige Leo Messi kvitterat och Ibrahimovic försvann i glömskans skuggor på det väldiga Camp Nou igen.
Svåra att stoppa
Barcelona är ett lag man kan rubba om man tar ledningen mot dem, men de är ofta väldigt svårt att stoppa när de fått lite feeling framåt.
Det var exakt det Neymar drabbades av strax före paus, då han helt struntade i att Leo Messi stod där till höger i straffområdet och störtade fram mot Salvatore Sirigu på egen hand. 2–1 på en stenhårt välplacerat skott från de känsliga brasilianska fötterna. Solokvist javisst!
Och visst hade Paris kunnat bjuda moteld igen, det räckte ju med ett mål för att vinna gruppen, men mer än att luften hade gått ur gästerna hade proppen gått ur hemmalaget.
Det som hände sen kan tyckas vara av akademisk karaktär för slutspelsträdet i Champions League. Men efter ett halvårs väntan, där han tillbringat ungefär hälften av tiden utanför truppen av disciplinära skäl, fick Luis Suárez, mannen som ”kom för att göra mål” äntligen trycka dit en avgörande balja i en avgörande batalj för Barcelona.
Han har jobbat och slitit och öppnat ytor för andra och, och här ber jag om ursäkt på förhand, bitit ihop när målskyttet uteblivit.
Ett logiskt resultat, en ganska trevlig fotbollsmatch och två lag rättvist vidare i Europa.