Bank: Det har gått tre år sedan allt kraschade i Österrike
"Lyssna på Jimmy…Durmaz alltså"WIEN. En septembermatch mot Österrike, Sverige är här för att stämma av riktningen inför framtiden.
Innan de börjar kan vi väl stämma av hur långt de kommit.
Det har gått tre år sedan en septembermatch mot Österrike då allt kraschade.
Gamla fina Franz Horr-stadion i kvällssol, det är – även om jag är mer av en Rapid-man själv – den här sortens träningskvällar som gör jobbet värt att leva. Lila läktare, en drömlik gräsmatta, Herbert Prohaska-land och klassiska Osttribüne i elljus. Den sista träningen före den sista träningsmatchen.
Målvaktstränaren Maths Elfvendal vickar höfter och visar olika sorters frånskjut för Robin Olsen, Andreas Granqvist räknar passningar i kvadraten, Victor Nilsson Lindelöf och John Guidetti kärleksgnabbas och även om vi räknar in Sam Larsson, Robin Quaison och Ken Sema är allt väldigt mycket som vanligt.
Så snabbt det har gått, så långt de har kommit.
Det har faktiskt bara gått tre år sedan Sverige mötte Österrike senast, men det var i en helt annan värld. Friends Arena tog emot tre gånger så stor publik som Franz Horr-stadion rymmer, allt stod på spel, och sju spelare ur startelvan då är inte ens med i truppen här.
Minns ni? Inte?
Sverige börjar om
Det skadar ju inte att påminna sig om hur det såg ut kring landslaget då.
Sverige kraschade på precis alla sätt i den där matchen, Erik Hamrén hade vaskat om i startelvan och sett sitt lag förlora med 4–1 efter att ha spelat kaosfotboll och misslyckats med de mest basala uppgifterna som vilken scout som helst kunnat informera om (fasta situationer, koll på Marc Jankos huvudspel).
Sverige skulle krångla sig till EM-slutspel och ett slags slutpunkt ändå, men det var som att den där kvällen sammanfattade mycket av det som vi saknade då.
Jag skrev:
”Sluta prata om slutspel, om resultat, om spelsystem, om U21-spelare som hypotetiska frälsare. Sluta inleda lagpresentationerna hemma på Friends Arena med att läsa upp tio namn normalt för att sedan skrika Zlatan Ibrahimovics. Sluta med allt, och gå tillbaka till grunderna, början, steg ett på tränarkursen”.
Och nu är vi här.
Sverige börjar om efter två sensationella fotbollsår med en trupp som kompenserar talangbrist med organisation och kollektivism, de har en lagkapten som spelar i superettan (mot Österrike ersätts han av en bänkspelare från the Championship), de har till och med insett att världen inte rasar om man vågar ta ställning i grundläggande politiska frågor.
En vanlig onsdag med det här landslaget kliver två spelare fram och uppmanar sina följare att rösta och att ”lyssna på Jimmy. Durmaz, alltså”, medan en lagkapten och en förbundskapten säger att ersättningsskillnaderna mellan kvinnor och män som spelar fotboll är ”orimlig”.
– Det kändes aldrig som att det var någon fara, sa Janne Andersson om damlandslagets kvalrysare mot Danmark.
Det kunde lika gärna varit en sammanfattning av hans egen fotbollssyn.
Tre år efter Hawaii-kraschen mot Österrike har Sverige ett landslag som bottnar i tränarkurserna, som gör sin läxa och sätter ett spelsätt som alla kan på sina fem fotbollstår. Den här träningsmatchen är ett läxförhör för spelarna som står utanför startelvan och vill komma in.
Det borde inte vara omöjligt.
Sett över den kommande kvalcykeln är det säkert inte omöjligt att Emil Krafth knackar en skadebenägen, snart 32-årig Mikael Lustig på axeln. Pontus Jansson är redan en startspelare i sitt eget huvud, och visade mot Sydkorea i VM att han kan bli det på planen också. Ken Sema har internationella kvalitéer, Oscar Hiljemark har hundra sorters energier som han bara behöver styra åt rätt håll, och på anfallspositionerna finns alla chanser för aspiranter i en begränsad konkurrenssituation.
Så vad får vi se nu?
Bitarna finns på plats
Österrike är ett nytt lag under Franco Foda, de har testat 3-4-3 det senaste året och gjort imponerande resultat. Nu saknas skadade lagkaptenen Julian Baumgartlinger, intressantast här är vem som får bli hans förstemålvakt. I Sverige hoppas jag mest att någon eller några av alla de där nära-spelarna gör Janne Anderssons landslagsliv lite mer komplicerat, att de gör något som får oss att tro att det här landslaget får nya, offensiva kvalitéer.
– Skulle det visa sig att någon spelare som har andra egenskaper tar steg så är jag inte främmande för att ändra, sa förbundskaptenen på en fråga om han utesluter en annan anfallsuppställning, med till exempel en mer släpande andreanfallare.
Om de övriga bitarna är på plats kan man unna sig att förändra.
Och tre år efter en krasch mot Österrike är vi i Österrike med i alla fall den grundtryggheten.
Bitarna finns på plats, nu kan vi fundera på att flytta om dem.
Sveriges matcher i Nations League