Inter vimlar av vinnare – igår fick vi se dem dansa

MILANO. Vi fick se Inter fortsätta sin fenomenala rekordsvit.

Vi fick se vad som är skillnaden på elva storstjärnor ett fungerande lag.

Och inte nog med det – för nu tar vi ifrån knäna allesammans:

– Vi fick se, Zlatan dansa! Vi fick se, Zlatan dansa!

helskärm

Ute i Europa kryllar det av skickliga elvor – men där finns bara några få riktigt, riktigt stora fotbollslag.

Efter vändningen mot Fiorentina är jag helt övertygad om att Inter har förstått vad den skillnaden innebär.

Minns ni Milano-derbyt i höstas? Det borde ni göra, för jag tror att det är nyckeln till att förstå hur det här laget kunnat växa sig så skräckinjagande starkt.

Först lossnade allt. De blåsvarta blåste bort den halvknackiga säsongsinledningen och gjorde 4–1 på Milan under en dryg timmes gnistrande fotbollsmaranata.

Slog ifrån sig i panik

Sedan kom testet. Materazzi blev utvisad, reduceringarna regnade in och Inter tvingades till slut slå ifrån sig i panik för att bärga en 4–3-seger.

Efter matchen ville reportrarna prata med Dejan Stankovic om den sprakande starten, om kanonskotten och dribblingsshowerna. Det ville inte den store serben. Han ville prata om de desperata rensningarna i stället.

– Vi lärde oss mer av de sista 20 minuterna än vi gjorde av de första 70. Vi var spelare som var totalt slut, vi var spelare som inte kunde gå – men vi var spelare som höll ihop och försvarade tillsammans som ett lag.

I går fick vi återigen se långa, svepande sekvenser när allt stämde för Inter. Det var underhållande minuter, men det var samtidigt rätt ointressanta minuter.

Matchens poäng kom i stället under perioden som följde på Luca Tonis tidiga ledningsmål.

Under hela den 13 matcher långa segerparaden har Inter bara behövt jaga kvitteringsmål en enda gång tidigare, och det var mot ett underlägset Atalanta.

Nio raka utan förlust

I går ställdes de mot Fiorentina, ett skickligt, hungrigt lag med nio raka matcher utan förlust och tre raka matcher utan insläppt mål – och nu låg de under med 1-0 efter fyra minuter.

Hur skulle de reagera?

Underläge på ett krävande Giuseppe Meazza? En rekordsvit i fara?

Äh, de konstaterade faktum, tittade varandra i ögonen och tog tag i jobbet. De visste att de skulle vinna ändå.

I detta Inter finns inga passagerare. Truppen vimlar av karaktärsstarka spelare, av profiler, av vinnare.

Den blandningen kan bli en dödscocktail av bråk, käbbel och intriger – det vet Inter bättre än några andra – men den kan precis lika gärna vara det som skiljer ett riktigt stort fotbollslag från en skicklig elva.

Roberto Mancini har lyckats manövrera sina dyrbara schackpjäser genom ett minfält. Han har fått sina individualister att ta ansvar utan att känna sig marginaliserade, och han har belönats med ett lag där superstjärnorna verkar glädjas åt att göra varandra bättre.

Den som tror att sånt är enkelt behöver bara titta på det svenska landslaget för att bli motbevisad.

Steppade fram en jig

I går satt jag högt upp på Giuseppe Meazzas östra läktare och tillsammans med 62?000 andra fick jag se Zlatan och Adriano steppa fram en flink liten jig vid hörnflaggan nedanför mig. Stadion jublade, anfallarna skrattade och det var ett ögonblick så harmoniskt lyckligt att det var riktigt rörande.

Vi fick se, Zlatan dansa.

Den dagen han tar samma ystra steg i en blågul tröja kommer att vara en stor dag för svensk fotboll.