Därför kräver de att få vara sambo

Patrik Brenning

”Jag behöver Isak”

Enskilda lyxsviter, gott om eget utrymme och tid för sig själva.

Det gäller alla landslagets stjärnor – utom två.

För tidskriften Offside berättar Kim Källström varför han kräver att få dela rum med Andreas Isaksson.

I en enorm svit på taket av hotellet bredde Zlatan Ibrahimovic med familj ut sig under landslagslägret på Gotland. När landslaget snart styr kosan mot Kiev bor landslagets stjärnor fortsatt åtskilt i egna lyxiga rum. Alla utom två.

”Gammalt gift par”

Andreas Isaksson och Kim Källström kommer, som vanligt, att dela rum.

– Vi har utvecklats till ett gammalt gift par. Det skulle vara omöjligt att vara på samling och inte bo ihop. Vi har våra nattliga konversationer. Vi har gärna sängarna en bit ifrån varandra men vill ändå sova i samma rum. Men jag skulle inte vilja bo ihop med någon annan, säger Kim Källstörm till tidningen Offside.

Vad pratar ni om på nätterna?

– Allt möjligt. Livet och fotbollen... och livet. Han behöver inte ens säga vad han känner, för jag ser det långt innan. Vi kan sitta och fika någonstans och så säger jag ”äh, vi går nu”. ”Jag skulle precis säga det”, säger han. ”Ja, jag vet”, svarar jag. Vi kompletterar varandra på ett bra sätt, jag behöver ”Isak”. Han säger inte alltid så mycket men när han väl öppnar munnen så vet jag att han säger sanningen. Då vet jag att det är så, då behöver jag inte fundera mer på det.

Tänkte köpa sportbil

Duons önskan är en av sakerna landslaget har tagit hänsyn till vid hotellplanerna i Kiev, har player manager Marcus Allbäck bekräftat. För Offside ger 29-årige Källström ett exempel på vad ett år äldre kompisen Isaksson hjälpt honom med.

– För några år sedan tänkte jag köpa en sportbil. Jag tänkte ”Fan, en sportbil. Det är grejen. Det måste jag bara ha en”. Det kändes så rätt. Isak och jag hade snackat om det, men han hade inte kommenterat det alls. Så stod vi vid ett övergångsställe i Stockholm och han tittade på mig och sade ”Varför ska du köpa en sportbil? Du gillar ju inte ens bilar”. Jag bara ”Nä, det har du fan rätt i”. Det är ett typexempel – han säger en sanningen och så vet jag att det är så. Det blev ingen sportbil, och det kommer aldrig bli någon sportbil heller.