Hjältar: De haltande gamla gubbtjyvarna
Willy Caballero, 35 år. Yaya Touré 32. Den moderna fotbollen?
Äh, ibland räcker det fint att låta haltande gamla gubbtjyvar bära pokalerna hela vägen hem.
Bucklan stod där, storpubliken var på plats, ett småkyligt men smockfullt Wembley tog emot och sångerna om Sterling och Steve Gerrard ekade från alla håll.
Men Liverpool mötte Manchester City, och när allt utanpåverk skalats av så var det länge inte mer än så:
Årets Liverpool, mot årets City.
På 80 minuter fick vi absolut ingenting att plita ner i historieböckerna.
Manchester City kom till Wembley med ett lag som väntar på sin tränare, Liverpool kom på sätt och vis med en tränare som väntar på att få bygga sitt lag. Nu tog de på sig festkläderna för att försöka hitta en vändpunkt i varsin förlorad, sönderskadad, identitetslös säsong.
Manuel Pellegrini såg sitt City hitta något i Kiev, med Yaya Touré som defensiv mittfältare och David Silva i kreatörsroll mitt i planen – men tog ett steg tillbaka för att få in Raheem Sterling i elvan. Tätare blev det möjligen, men absolut inte spetsigare.
City fick förlita sig på att Silva skulle flyta in i mitten – vilket han gjorde – och hitta motorvägen upp till Kun Agüeros matchvinnarfötter.
Liverpool?
Nja, Klopp har fortfarande inte lärt dem uttala Gegenpressing utan brytning, och han har fortfarande inte fäst läckerbitarna Firmino-Coutinho-Sturridge till något som sitter ihop.
Pedagogiskt överskådlig
Just den här matchen var pedagogiskt överskådlig, eftersom Silva hittade precis den där rödmålade ytan i mitten, medan Coutinho i hela första halvlek gled runt i kylan ute på sin kant.
Det gjorde City vassare, men knappast bättre.
Det modigaste som hände före paus var att Klopp valde att starta med Lucas Leiva som mittback, det intressantaste var att han efter 25 minuter stod i en cupfinal på Wembley med Lucas och Kolo Touré som mittbackspar, efter att Parispojken Sakho skallat sig både hjärnskakad och förtvivlad.
Vill man ha trygghet är det kanske inte ett förstaval, så att säga.
Liverpool gjorde ändå en okej insats i en grafitgrå första halvlek. Tre av fyra ytterbackar stannade hemma (Clyne var den ende som gav någon form av offensivt bidrag), men undantaget ett stolpskott av Kun Agéro hände ingenting. Det sa mycket om mycket att försäkringsspelare som Milner, Lucas och Vincent Kompany var bäst.
Det var så det såg ut: Liverpool med sina fina namn längst fram var bra på att bygga spel, men hade ingen som helst slutprodukt. Manchester City sjönk ihop som en slö men svårslagen igelkott, hade kontroll, och litade på att David Silva och Kun skulle kånka hem Manuel Pellegrinis tredje City-pokal.
Den som letade efter x-faktorer undrade mest om det här skulle avgöras av Kun Agüero eller av att den hjärtinfarktsframkallande Moreno snubblade fram en straff (framåt? bakåt? Ingen vet!).
Efter 48 minuter matade Silva fram en briljant vändning till Kun, från vänster till höger. Ett par sekunder senare gjorde han exakt samma sak, och efter en petning, ett Fernandinho-skott och en Mignolet-miss hade City gjort 1–0.
Var det här verkligen allt ni hade att bjuda på?
Alla dörrar på vid gavel
Liverpool hade inte ett skott på mål under andra halvleks 37 första minuter. Sedan satte de plötsligt ett Coutinho-skott mitt i.
Det var som om Wembley ville säga att det helt enkelt inte gick an med 90 minuters tajt försvarsspel: Fick vi inte estetik skulle vi i alla fall få dramatik, fick vi inte en kvalitetskväll skulle vi i alla fall belönas med lite läktardecibel.
När fulltid blev förlängning var det som om Manchester City inte orkade göra något annat än att kasta kontrollen överbord och åka med. Efter att inte ha varit något att skriva hem om fick vi en final där de hypotetiska dunderrubrikena avlöste varandra.
Skulle Mignolet gå från groda till prins? Skulle Willy Caballero ge Pellegrini en pokal? Skulle Coutinhos eller Silvas briljans glittra till? Ett halvt självmål av gamle City-spelaren Milner? Ett hockeyslagsmål i mittcirkeln? Sterling? Kolo Kolo-Kolo Touré? Yaya Yaya-Yaya Touré?
Till slut stod alla dörrar på vid gavel.
Både Liverpool och City har slarvat med sitt sportsliga identitetsbyggande de senaste åren, och en ligacup-pokal är inte ett slutmål för någon av klubbarna – däremot kan det vara ett gott steg på vägen om matcher vinns så här.
Ett Liverpool som blir vinnare under Klopp? Ett City som hoppar trampolin in i vårens jakt på ligatitel och CL-äventyr med en pokal under armen?
För all del, men nu var det alltså inte en kväll som stampade av mot framtiden över huvud taget. Tvärtom. Gentlemannen Manuel Pellegrini litade på Willy Cabellero i Málaga, och även om ingen annan gör det längre, så har han fortsatt att lyfta upp Willy från bänken så fort som det vankats engelska cupmatcher.
Manchester City letar efter identitet någon annanstans nu, Sergeant Pep ska in, nya spelare ska dit, ett nytt spel ska vinna nya titlar, men när det nu vankades straffar så var det Caballero som var köng och en pensionärshaltande Yaya Touré som struttade runt som silverglänsande superhjältar.
Visst, det var bara ligacup. Men det kanske blev något för historieböckerna ändå.